Sossarna har inte återfått sitt självförtroende
De senaste fyra åren har varit förvirrande för socialdemokratin. Samarbeten mot mitten och hårda kompromisser har gjort att partiet tappat riktningen.
När partiet nu presenterar sin skuggbudget verkar det inte heller helt klart vart S är på väg.
Men kanske har de råkat skriva in en faktisk vision i sin skuggbudget.
Det är jobbigt för att parti som Socialdemokraterna att förlora regeringsmakten. Men efter de senaste fyra årens irrfärder på den politiska skalan kan det inte sägas vara något annat än hälsosamt för partiet reflektera över vad socialdemokratin egentligen står för nuförtiden.
Efter januariavtalet, de slitsamma åren av hårda kompromisser och återkommande regeringskriser var en återkommande fråga var partiet var på väg egentligen. Det var svårt att se vad den socialdemokratiska berättelsen bestod av och vilken sorts samhälle partiet ville ha.
De socialdemokratiska idealen hade grumlats av borttagen värnskatt, stora förändringar i arbetsrätten och punkten regeringen inte skulle få driva på för ett förbud av vinster i välfärden. Januariavtalet var ett politiskt avtal för att få till en ny regering men det var också ett avtal som tjänade till att göra det riktigt jobbigt för Socialdemokraterna. Det var en svidlista helt enkelt.
I opposition har ett parti mer kraft och möjlighet att ägna sig åt utvärdering och utveckling. Socialdemokraterna har också tillsatt flera arbetsgrupper för att arbeta fram nya visioner och ny politik.
Så hur går det med det egentligen, såhär ett år efter valet?
Som ett litet stapplande lamm
Några små stapplande steg går att se i Socialdemokraternas skuggbudget som de nu presenterat. Som ett litet bebislamm vill de satsa på välfärden och sjukvården och fokusera på förebyggande insatser när det kommer till den organiserade brottsligheten.
Men Socialdemokraterna skulle inte vara Socialdemokraterna om det ändå inte var lite svårt att hålla sig till en socialdemokratisk profil på politiken. Ett av fokusämnena är skattesänkningar till det S kallar ”vanligt folk”. Ett begrepp inte ens ledande socialdemokrater brukar kunna svara på vad det betyder exakt. Ett annat är en tillfällig bankskatt.
Socialdemokraterna har drivit frågan om bankskatt i snart ett decennium och det kan inte vara annat än dåligt självförtroende att nu ha landat i att en sån i så fall skulle vara tillfällig.
Så är vi tillbaka på fråga om den socialdemokratins berättelse. S har tre år på sig att finna en väg framåt som engagerar människor och som är starkare än det ganska svaga – folk gillar Magdalena Andersson. I dagsläget är det för övrigt omöjligt att säga om de verkligen gillar Magdalena Andersson eller bara ogillar Ulf Kristersson. För båda är det ett problem att Jimmie Åkesson också är mycket populär.
En vision av misstag?
Kanske har partiet identifierat sin kärna, eller så är det bara en slump – i vilket fall finns det en mening i partiet skuggbudget som låter som början på en politisk berättelse.
Det står: ”Det kommande decenniet behöver Sverige en politik för att öka samhällsgemenskapen”.
Eftersom politiker så sällan kan svara på vad saker betyder på riktigt, lånar vi kommunikationsprofessorn Jespers Strömbäcks definition av samhällsgemenskap och social sammanhållning.
”Ett samhälle präglat av social sammanhållning utmärks av att människor känner gemenskap med och tillit till varandra, av att de upplevda avstånden och konflikterna mellan grupper är små, och av att toleransen för olikheter är stor.”
Det känns inte som en beskrivning av den nuvarande politiska debatten. Inte från något håll på den politiska skalan.