Mer än bara pyramider

Stor guide till Kairo

Slöjorna blir fler och fler, sa en egyptisk vän innan jag åkte. I gatubilden, menade hon, och jag slås snart både av antalet och de olika stilarna. Från prudentliga till nästan sexiga, tajt nålade i olika blommönster, fladdriga med fransar eller med örhängen instuckna i tyget. Så länge ingen tänkbar brudgum ser ditt hår är variationerna okej.

I Kairo, Afrikas största stad, lever de 15 miljoner invånarna med sina olika religioner parallellt med arvet av den gamla civilisationen. I en tillåtande mix. Längst bort där ökensanden virvlar skymtar man faktiskt pyramiderna. I alla fall från Citadellet som höjer sig över staden.

Härifrån ser jag höghus, brokiga gårdar, nålsmala minareter. Här ligger den vackraste moskén i världen och innan jag går in får jag ett grönt skynke för att dölja axlarna. Och akta mattan! Inga skor.

De gamla faraonerna syns just ingen annanstans än på Egyptiska museet men judarna och de koptiska kristna har egna kvarter. Jag besöker synagogan där Moses sägs ha hittats och kikar ned i källaren dit Maria ska ha flytt med Jesus.

År 641 skapades Fustat, den första arabiska huvudorten i Egypten och 969 sammansmälte garnisonsstaden med det som är dagens Kairo. Nu är Fustat "gamla stan", om man nu kan kalla ett område så i en stad där det mesta är ett par tusen år gammalt.

I de muslimska kvarteren finns de livligaste marknaderna. Khan el Khalili, kungen av krimskrams, är den turistiska mittpunkten med flera kvarter av halsbandsbodar, statyer och magdansutstyrslar. Mitt i kommersen säljer Fatma, 22, recitationer ur Koranen, på kassett.

-Det är avslappnande att höra Allahs ord, säger hon.

Jag köper ett band för en tia och Fatmas kollega Scheime, 19, skriver kvittot för hand. Hennes blå ögonskugga gnistrar. Flickorna skrattar.

Utanför Khan el Khalili ligger al-Azharmoskén där världens första universitet uppfördes på 1400-talet. Nu har biblioteket flyttats härifrån men ännu kan man besöka moskén (med delar från 970) som är den viktigaste i Egypten. Chefsimamen, mäktigast i landet, äter ris och får inte störas, men lyssnar annars på spörsmål från folket.

Ingen hindras att kliva in. Rättrogen eller ej.

- Så du är döpt men praktiserar inte?

Den som undrar är Bassem Al Aschkar som självpåtaget guidar mig runt.

Innergårdens vita marmor är sval och behaglig och här vilar det enda lugnet i stadens brus. I damernas avgränsade sal surrar en takfläkt. Kvinnorna som inte undervisas ur koranen trycker sig mot en perforerad trävägg och sneglar in på gården. En dam helt i svart böjer sig med pannan i marken. På händerna bär hon handskar. Två handklapp hörs när en man plötsligt uppenbarar sig vid ingången.

-Skyl dig, väser en kvinna till en mörk skönhet som blottat sina guldörhängen.

Koranskolan övergår till att mer likna ett kafferep men damen i svart ihärdar. I vågrörelser fullbordar hon sin bön en meter därifrån.

De officiella utropen raspar igång: "Allah akhbar" (Gud är störst). Jag sveper skyddsduken närmare kroppen och skyndar mig därifrån.

Av Kairos 15 miljoner invånare är kvarteren Mouski och Bab el Sharia mest tätbefolkade. På Mouski Street har jag en slöja om håret men vad hjälper det? Jag får inte gå ifred. I trängseln glider en anonym hand uppför min ena skinka och klämmer till. Jag ryser i värmen.

Efter en jordbävning som skakade Kairo 1992 anses det för farligt att bo i de gamla husen. Asfalten är trasig och där det knappt går att gå alls tutar plötsligt en bil som vill fram. Föraren fäller in backspegeln så att jag kommer förbi. Det känns som om lopporna glatt hoppar mellan kropparna här i den av turister nästan obesökta delen av basaren.

I en liten upplyst affär kränger Ali lotusessenser. Han gnuggar in oljan på min arm och doften är ljuvlig men osannolik i all smuts. På andra sidan gatan står kvinnor med ögon som tigrar mellan smala springor och språkar med försäljare. Aldrig skulle de köpa parfym öppet, eller använda den utanför hemmet. Dessutom behöver de en särskild svag sort som inte känns. Om man inte vet var man ska lukta.

För att få del av Kairos forntida glans tar jag mig raskt vidare från den livliga basaren till Tahrirtorget. Där ligger Egyptiska museet i ett stort rött hus med faraoattributen på lit de parade. Tutankhamuns fingertoppsluvor, en hopfällbar säng och sandaler i guld. Den 22-åriga regentens enda bedrift var att hittas i en intakt grav, 1922.

-Helt otroligt. Arbetena är ju helt fantastiska.

Pia Persson, 45, från Hässleholm, tittar på skatterna i Tutankhamuns egna rum. Smyckena blänker i glasmontrar.

-Det här är en viktig del av semestern. Vi ska vara i Egypten två veckor och såg till att hinna se allt detta. Sen ska vi till Luxor och kolla. Hans mumie ligger kvar där fortfarande, säger Pia.

Värmen hänger kvar i tjocka sjok längs gatorna när jag kommer ut igen, svetten lurar bakom smogen. På torget Ataba sitter Ahmed i kvällsruschen. Människor i omlopp känner på tyger och värderar storlekar. Gatan är trång av folk men tom på turister. Ahmed säljer hårprydnader och små nypor att stänga sjalen med. En bra dag kommer han hem till fru och barn med 30 kronor. Slöjnålarna går bäst.

-I ärlighetens namn är det lite inne att ha slöja just nu, säger Ahmed.

Nästa dag ska jag ta bussen till ambassadkvarteren i Zamalek, på halvön mitt i Nilen. Med hjärtat som en fågel i bröstet korsar jag gatan till stationen. Det är mot naturen att utsätta sig för detta. Chaufförerna ligger på råmande tutor och larmet överröstar alla konversationer.

Väl på bussen är det så trångt att en välmenande dam tycker att turisten ska byta. Men jag står pall - tyvärr, för en av männen verkar gunga i en egen häftigare takt än bussen och trycker sig mot mig flera gånger extra. Jag harklar mig ljudligt och ger honom en arg blick. Mannen slinker av vid nästa stopp.

Zamalek är lummigt men öde och det blir snart taxi tillbaka till centrum. Chauffören tutar mest hela tiden och cigarretten han röker märks inte i avgaserna. Jag orkar inte förklara vägen på min obefintliga arabiska och kliver ur vid den flådiga Banque Misr, nationalbanken. Bakom skrapan ligger kläd- och tygloppisen Wekalit el Balak.

Ariel Mahmoud är här med sin son, Abdallah. Men hon brukar inte gå hit.

- Jag ska bara köpa skoluniform åt min son.

På marken säljs använt smink i kladdiga högar. Men hos försäljarna som har bod hänger tjocka balar med vackra bomullstyger för 11 kronor metern.

-Anastasia, ropar kvinnorna efter mig, varför vet jag inte.

Med långa svarta lockar, kontrasterande mot slöjorna, smackar de ljudligt och skickar pussar i luften. Män i tjockbottnade glasögon och beige skjortor suger fast mig med blicken och ler med bruna tänder. Pojkar - för unga, för smala, för villiga, alla tappar de hakan av min turistiga uppenbarelse och slutar arbeta för att glo en stund.

Längs gatan Talat Harb, i Downtown ligger skoaffärerna tätt men ännu tätare går människorna. Hänger, snackar, äter, härjar. Detta är livsnerven i dagens Kairo, snarare än Nilen. Vattnet är istället lugnet och platsen jag tar min tillflykt till när blickarna blir för många.

På strandpromenaden, el Corniche, går männen arm i arm. Unga par svärmar, plötsligt lössläppta i skymningen, och kvinnorna står med små rosor i handen. Två pojkar står för underhållningen när de simmar ut i det bruna vattnet.

"Om du dricker ur Nilen kommer du att återvända till Kairo", säger ordspråket. Fast kanske dör du också, av föroreningarna.

Röda trasmattor täcker däcket på båten som seglar ut på Nilen med mig som enda last. Vi ligger och skvalpar med staden på båda sidor, trafikmullret nu som en avlägsen susning. Krokodilerna finns först längre söderut och jag sträcker ned en hand och vaskar ansiktet kallt. Kaptenen skrattar med tandlös mun.

Långsamt gungar vi vidare och följer den skräpiga strandkanten. Dammet yr från öknen men den omskrivna guldskimrande mystiken går mig helt förbi. Kairo är gråbrunt i skymningen.

Kapten Mahmet vill ha bakshish, dricks, sedan är färden över. Det tryckande, krävande, som pressat under veckan, släpper äntligen när planet lyfter.

Det här var Kairo, världens moder, tänker jag. Puh.

Snabbfakta Kairo

Nina Marjavaara