Bloggad estetik
Jenny Tunedal har njutit skamlöst av Black Ascot
Det är den stora, låsta garderoben som griper mig: ”garderoben med mammas skatter, som i högerled gick till moster och inte till mig. där hänger givenchyn och glimmar i mörkret, alaïabootsen står uppradade. dries första kollektion, yves saints sista”.
De dyra, dyra designertingen och den döda, döda döden möts på Black Ascot, där Erika Ascot skriver sin dekadensfiktion. Hon är en cynisk Lo-lee-tah som vill ha uppstoppade rådjurskid till husdjur, plommonvin till frukost och vildsiden mot sitt kön. Eller sin döda mamma tillbaka.
För mig var det här bara ett litet stycke skimrande fiktion, en light-version av Mara Lees roman Ladies, som jag njöt skamligt av utan att undra särskilt mycket över vems målgrupp jag eventuellt inte ens ingick i. Nu hör jag talas om en pr-byrå och vet inte om jag ska känna mig helt blåst eller bara fullständigt ute. Så bortom att jag är oblåsbar.
Avsändaren har så klart betydelse. Men jag kommer nog att försöka fortsätta drömma om Erika som en sorts litterär gestalt. Som ett objekt
klädd i fasor och pärlor, som en mager flicka utan moral. En mardrömsflicka som bor i en annan – rikare, ondare, snyggare – värld. Men jag bor ju i samma.
