Vilka är vi?
Terrordådet i Paris förvandlade journalistkåren till chauvinister
Tre fransmän mördar kallblodigt tolv andra fransmän. Det är, som så många har påpekat vid det här laget, förfärligt. Och sedan? Hur ska händelsen tolkas?
”I dag, efter massakern i Paris, är världen åter farlig” skriver Björn Wiman i Dagens Nyheter (8 jan)
Men var den inte farlig även i går? Det beror naturligtvis på var man befinner sig – i Stockholm eller på Gazaremsan – och vem man är: kulturchef på DN eller barnarbetare i Bangladesh. En tidningsredaktion i Paris framstod givetvis inte som världens farligaste plats i förrgår, men är inte ”världen” större än så?
Det är något med denna blick på världen som är väldigt talande. I samma tidning skriver Elisabeth Åsbrink om hur extremisterna bakom dådet vill förgöra demokratin. ”Vår demokrati. Vår värld. Och det är vi – alla – som måste stå emot.” (DN 8 jan)
I Aftonbladet samma dag hävdar Martin Aagård att vi vet vilka som utförde dådet: ”De intoleranta. De våldsamma. Hatarna. Terroristerna. Fundamentalister hatar levande kultur och det fria ordet. Därför att de stör deras bubbla av självgodhet och rättfärdighet. Det är det som skiljer dem från oss.”
Karakteristiken av de tre mördarna är säkert befogad; det jag vänder mig mot är den självbild som förenar Aagård med Åsbrink och Wiman. Vilka ”vi” syftar de på? Vi som inte skjuter ner andra människor? Vi goda demokrater? Vi européer? Vi toleranta kulturmänniskor?
Jag vet faktiskt inte vad som avses, och det värsta är att svarsalternativen bara blir alltmer obehagliga ju mer man funderar på saken. Frågan är om alla de journalister som plötsligt börjat uttrycka sig i första person plural vet själva – det är som om händelsen framkallat en chauvinism som är så stark att den talar genom alla som öppnar munnen.
Kanske finns det något sympatiskt i den självgoda identifikation med offret som nu sprids. I dag är vi alla Charlie Hebdo, på samma sätt som vi alla skulle vara amerikaner efter den 11 september 2001. Men borde inte detta fina medkännande i så fall balanseras av samma sorts identifikation när rollen är en annan?
Är det inte snarare i dag, när USA:s drönare dödar ännu några oskyldiga i Afghanistan eller Jemen, som vi alla är amerikaner?
Det obehagliga med retoriken kring terroristattacken i Paris är att den förefaller vara sprungen ur en världsbild som mördarna (och för den delen svenska högerextremister) sannolikt delar: vi står mot dom. Ni har er ”demokrati” och ”yttrandefrihet”; vi har vår övertygelse och vårt hat. DN:s ledarredaktion hamrade härom dan in samma logik i ännu en artikel (9 januari).
Hur vore det med en lite bättre analys än så? Man skulle kunna börja med att, som Åsa Linderborg gjorde i fredagens Aftonbladet (9 januari), relatera dådet i Paris till Irakkriget, Abu Ghraib, Sveriges vapenaffärer med Saudiarabien, Frankrikes historia i Algeriet, etcetera, etc. Sedan skulle man kunna vända och vrida lite på den där yttrandefriheten som sägs vara ”vår”.
Det finns en värld där den inte är en realitet. Jag tänker inte på Iran eller Nordkorea, utan på svenska arbetsplatser. Inom näringslivet väger kravet på lojalitet med arbetsgivaren i dag oftast tyngre än yttrandefriheten, även vid en juridisk prövning. Så tystnaden breder ut sig; privata vårdföretag tänjer på gränserna, arbetstagarna är kloka nog att hålla tyst.
Ändå lever dyrkandet av yttrandefriheten kvar på svenska kultursidor. ”Yttrandefriheten är grund till alla övriga friheter” utbrister Åsbrink. Verkligen? Jag skulle vilja vända på det: pengar är grund till all yttrandefrihet.
