Alla är vi ägg!
JENNY TUNEDAL om en rolig dansk – och alla poeterna bortom höstens bokshow
”Du behöver inte ha ambitionen att beskriva allt du ser. Men du får inte glömma att sörja. För så snart du kröner en regent, dödar du oändligt många andra.”
Carl-Michael Edenborg i Stockholms Fria Tidning 14 december 2007.
Vad kommer du att minnas av höstens bokshow? Antagligen några få prosaböcker som krönts, kränkts, tolkats och vantolkats, varit i uppmärksamhetens centrum. Men litteraturen pågår samtidigt på andra platser, de allra flesta böcker landar utanför strålkastarljuset, inte minst poesin som kommer ut på de mindre förlagen.
Det finns all anledning att inte glömma dessa titlar.
”Hur ska någon minnas oss / när vi lagras så labilt”, frågar Navid Modiri i Skrik om du brinner, en bok som, lite i motsats till sin titel, innehåller poesi som får sin verkan genom ett tillbakalutat tonfall, intensivt lakoniskt. Många av dikterna skriver fram situationer, platser, ögonblick och människor ur ett då, där borta. Nödvändigt att minnas och omöjligt att glömma: ”Det är dofterna jag minns / Resten lägger jag till”. Det handlar om familj, vardag, krig, dödsbud, barndom, svartklädda mostrar, ångkokt ris, det är specifikt allas angelägenhet, det är alltid krig någonstans och det brinner och det är alldeles för tyst här. Ibland lite som i Fredrik Nybergs tidiga poesi: ”Allt pågår samtidigt. Jag tror ofta att saker ska sprängas.”
Hos Henrik Nilsson är det som om dikten ber läsaren att framkalla ett oåtkomligt minne. Den sparsamma långdikten Om det regnar när du kommer till Istanbul har ett genomgående tilltal till ett ”du” som uppmanas att följa i någons fysiska och mentala fotspår runt en stad för att ”se hur det finns en / / skada i varje öga, en värk i varje hand / det finns en belägenhet bortom all geografi”. Istanbul fungerar som framkallningsbad för känslor och minnen som förblir halvt dolda, men även här är förlusten ständigt närvarande. Det förlorade går förlorat på nytt, ”medan det fortsätter att regna i Istanbul / regna tills regnet blivit din enda instruktion”.
Lo Snöfall och Vasilis Papageorgiou låter en mängd olika städer bli deras instruktioner. Ingen hand orörd är en samling bilder och texter som samverkar på lagom avstånd från varandra. Papageorgiou har skrivit fiktiva minnesanteckningar, om en kvinna som liksom utan att resa befinner sig på olika platser, betraktad och beskriven, men också betraktande, beskrivande sig själv i omgivningarna. ”New York. Hon tycker om städer och, det viktigaste, anser hon, de tycker om henne. Geometrin tycker om henne. Och geografin, topografin, platser och rum, öppna eller slutna, bakgator och breda trottoarer. Symmetrin och asymmetrin tycker om henne.” Texten fortsätter och intill finns Snöfalls bild; ett fyrverkeri av stjärnor över en glitterstad, en vit dagbok med en hand. Det är alldeles ovanligt vackert.
Finlandsvenske Philip Teir stannar i huvudsak hemma. Hans första bok Någonting ur hennes mun faller in i min mun är ostadigt förankrad i ett samtida Helsingfors. John Ashberry möter Sonja Åkesson tänker jag när jag läser om superhjältar, vardag, barn som åker pulka, lägenheter, gräl, Freud, pappor och mammor, sommar i skärgården. Fast mer oförargligt och tuktat: trivsel, i stället för kris eller läckor. ”Och hon kommer att röra vid dig / som ett solsken / som en röd liten boll / syns hon i pulkabacken”. Jag har svårt att bestämma mig för om jag tycker det är modigt att låta sin dikt skriva sig så tätt på det idylliska eller om det mest är ett lätt sätt att umgås. Någonting befriande finns det helt klart i Teirs vägran att vara stålman för att i stället stanna hemma med barnen och låta sin dikt äga rum där.
Cecilia Persson skriver om en mamma som stannade hemma, men försvann in i psykos. Sveda, som inleds hjärtskärande med Anita Hegerlands: ”gråt ej lilla mamma allt ska bli så bra / jag ska måla hela världen lilla mamma / full av solsken varje dag”, är en berättelse om att leva med en manodepressiv mor. En ojämnare, råare släkting till Helene Rådbergs underbara En sorts mamma kallad från förra året. Persson arbetar med både språkliga och känslomässiga fulheter, aggressivitet och självömkan ryms intill sorg och övergivenhet, sakprosa trängs med dikt. Det är kaotiskt och flackande, lite för platt ibland, men drabbande. Även en stilpolis med stenhjärta måste beröras.
Detsamma gäller Lyrikvännen- och P.S-redaktören Boel Schenlaers återkomst som poet med Kärlek som fobi, en diger samling dikter balanserande på slak lina mellan lyrisk högstämdhet, expressionism och nygammal enkelhet. Schenlaer aktar sig inte för någonting, och hennes attack är fascinerande även när bildspråket svajar. Den drygt hundrasidiga pocketen innehåller vissa oförglömliga dikter, som Jag skrek åt honom, den kanske mest oförsonliga, förtvivlade dikt om en far och hans död jag någonsin läst.
I klassikern Mytologier som fyllde 50 i år och glädjande nog kom ut i nyutgåva skriver Roland Barthes om kabaréns mening: ”Att skilja rörelsen från tiden och visa fram den i dess definitiva och yttersta tillstånd, ge den en rent visuell karaktär, frigöra den från alla orsakssammanhang, använda den som ett skådespel och inte som en betydelse, är kabaréns ursprungliga estetik.” Barthes tankar om kabarén återkommer i en av höstens allra roligaste utgivningar, Fyra ägg. Catharina Gripenberg har (mycket snyggt) översatt ett urval av danske Per Højholts 1960-talsdikter. I efterordet skriver hon om hur Højholt, influerad av Barthes, använde sig av ”showen”, eftersom ”frånvaron av betydelse, är det som är närvarande i den”. Højholts poesi är oemotståndlig: humoristisk och djupt allvarlig, svajande mellan mening och noll. Vi är alla ägg och det är befriande. Jag läser utan armar och ben, det är skönt att få ge upp inför orden. ”Ägg upptar mig, därför att ägget är det enda tillträdet till ett innehåll som det samtidigt spärrar för. Vill man veta vad som är inne i ägget, har man inte ägget längre”, sade Højholt.
Ungefär så känns det att läsa Karl Larssons Form/Force, en bok vars omslag för övrigt ser ut som omslaget till Bo Cavefors gamla utgåva av Barthes Mytologier, fast solblekt. Boken, som objekt och artefakt, är ägget. Larsson spärrar effektivt alla läsarens möjligheter att glömma bokens status som ting och förlora sig innanför pärmarna. Form/Force arbetar konceptuellt kring ”boken”, men framför allt handlar den om begrepp som förstörelse och raserande: krossade Buddhastatyer, terrorism, självmord, förstörelsens kraft, förstörelsen som form. Förstörelsen av allt. Krossandet av ägget, det krossade innehållet i ägget. Krossandet av objekten, människan som objekt, krossandets politik. Det krossade diktsubjektet, dikten som ”a hollow container (to be filled with) // i antagen form / över de osynliga gränserna / som separerar verkligheter / ekonomier, språk”. Form/Force är svår att minnas och omöjlig att glömma. Jag vill läsa den om och om igen, fortsätta tänka sönder mina tankar genom den.
Højholts dikter är från 1960-talet. Karl Larssons konceptuella poesi är ett undantag. Alla andra ovanstående böcker, liksom i de allra flesta svenska diktsamlingar som ges ut på små såväl som stora förlag, sysslar med ett slags berättande och beskrivande. Här pågår ingen undersökning av språket, ingen fördröjning av betydelsen, ingen tömning. Subjektet är intakt och står som en garant för diktens äkthet. Språket är tveklöst, användbart, en förmedlande bro av hållfasthet över trubbelvattnen mellan jag och du. Människor och deras städer och känslor och minnen regerar, äggsperimenten är i minoritet. Poesi är minsann ingen kabaré, trots envisa rykten om motsatsen.
