De nästan drabbade
JENNY TUNEDAL läser Don DeLillos roman om 11 september: en liten stenhård tragedi
”Falling man” kallas en performancekonstnär som dyker upp på gatorna i New York veckorna efter den elfte september 2001. I vit skjorta, slips och kostym över en rucklig säkerhetssele kastar han sig från broar, torn och hyreshus, hänger i luften som ett oönskat minne. Faller utan att landa, utan att dö, det tar inte slut. Det börjar egentligen inte. Det är bara konst.
Han faller genom Don DeLillos roman med samma namn, hans performance är ett verk i verket, som i sin tur är den store amerikanske prosaistens efterlängtade roman om 9/11. Men det här är ingen Stor Roman, snarare något lågmält, prövande, glest. Och det är skönt.
DeLillo skriver, till skillnad från exempelvis Jonathan Safran Foer (som för övrigt lät sin Extremt högt och otroligt nära avslutas med flera versioner av det dokumentära foto av en fallande kropp som ”Falling man” anspelar på), inte om de närmast sörjande utan om de bara nästan drabbade. Sorgen och rädslan, once removed. Som hos de alzheimersjuka, ”på väg att glida bort från den höga friktionskraft som krävs för att vara en individ”, eller hos barnen som spejar från fönstren efter en farlig man utan skor de kallar ”Bill Lawton”.
Som hos Keith, en man som promenerar bort från sitt kontor i norra tornet med livet i behåll, kanske en oskadd. Hans fru Lianne får tillbaka sin utflyttade make, och sin sons far – han bara står där i hennes hall, täckt av aska, och lever. De är förskonade. Nu behöver de bara försonas med varandra eller sig själva.
Romanen rör sig mellan Keith och Lianne, ofta i ganska korta scener som känns som om de är en början, flera börjor – han eller hon befinner sig någonstans, betraktar sin omgivning, inleder ett samtal med sig själv eller någon annan, det pågår i några sidor högst, och rinner sedan ut i sanden. Inte en berättelse som stiger och faller, utan skiftningar och platthet som brer ut sig bort från och i riktning mot den där dagen, de där planen och tornen, rasandet.
Det man minns efter läsningen är inte personer: inte makarna, definitivt inte de onödiga porträtten av terroristerna, och inte platser (jo, det dödsskimrande Las Vegas Keith hamnar i är oförglömligt). Inte vad som egentligen hände. Det man minns är små rörelser, korta sekvenser, och, framför allt, Don DeLillos stil.
Vindlande, associativa meningar rinner likt regndropparna på ett fönster, med små små avstånd mellan sig. Trevar och skyndar, flockas ibland, glider sedan isär: ”Världen var lika mycket detta, gestalter i fönster trehundra meter upp som störtade ut i fria rymden, och stanken av brinnande bränsle, och sirener som oavbrutet skar genom luften. Oväsendet fanns åt vilket håll de än sprang, skiktat ljud som tätnade omkring dem, och han gick bort från det och in i det på samma gång.”
DeLillos prosa verkar befinna sig i ett ständigt nu. Inte i presens, men i tillblivelse, mening för mening. Det påminner om poesi. Inte som i uppbruten syntax eller blankvers eller någon hög grad av artefaktion – det här är prosa som glider ner, motståndslöst – men som i musikalitet, förskjutningar, metonymier. Alltsammans nedskruvat, till synes enkelt, bländande snyggt. Och, naturligtvis, otroligt svårt att översätta, vilket redan den engelska titeln väl pekar på.
Rebecca Alsberg har gjort ett stort arbete med att skapa en fungerande och i långa stycken vacker svensk översättning. Ändå är det som om något väsentligt har gått förlorat. Jag tror, i brist på bättre ord, att det har med tyngd och lätthet att göra. Det svenska språket har något tungt, mörkt och omständligt i sin natur. DeLillos amerikanska är försvinnande lätt, enkel och klar, närmare talspråkets spänstiga tracksuit än skriftens kostym, smidigt driven av rytm och assonanser. Jag kan inte låta bli att önska att hans svenska kunde få vara mindre uppsträckt, mer springande förbi, nästan flyktig. (Och att det idiomatiska uttrycket i romanens sista mening inte skulle låta som en dålig vits.) Jag tror att det skulle vara möjligt.
