Hem – till byn som inte finns
JENNY TUNEDAL om en omistlig rapport från Gaza – Palestinakonfliktens krossade hjärta
Solglittrande, sönderskjutet. Tillflyktsort, fängelse. Generöst och utfattigt. Tät sammanhållning och blodigt inbördeskrig. Om och om igen ”befrielse”, aldrig någonsin frihet: Gaza är en paradoxal och katastrofal plats i världen.
I sin reportagebok kallar Catrin Ormestad den smala landremsan vid Medelhavet för ”Palestinakonfliktens hetsigt bultande hjärta”. Hon har naturligtvis rätt – det är där staten Israels ockupationsmakt varit som brutalast, det var där den första intifadan bröt ut och det är därifrån raketerna mot Israel fortsätter att avfyras. När inbördeskriget mellan Fatah och Hamas bröt ut var det där de blodigaste striderna utspelade sig. Ormestad var en av få västerländska journalister som åkte dit och pratade med människor. Hennes bok omfattar tiden mellan september 2005, då de israeliska bosättarna lämnade Gaza, och hösten 2007, då Hamas övertagande av makten var fullbordat.
I Gaza är den palestinska erfarenheten av förlust sällsynt närvarande. Många av de en och en halv miljon människor som bor där borde inte ens göra det. Deras familjer hamnade där efter kriget 1948 då den israeliska armén drev minst 700 000 palestinier på flykt. FN satte upp tält åt dem, så länge. Men ockupationen tog ju inte slut och inga palestinier har fått lov att återvända till sina hem. I stället blev tälten till skjul som blev hus som blev städer med namn som Jabaliya, Khan Yunis och Rafah – namn förknippade med dåliga nyheter, bilder som skrämmer. Våld och vild gråt. Människohopar. Automatvapen avfyrade rakt upp i luften. Kroppar lindade i flaggor. Stenkastning, granater, krypskyttar. Dödssiffror. Ruiner.
På frågan om var de kommer ifrån svarar de flesta av dessa permanenta flyktinglägers invånare med namn på byar som inte längre finns, men som låg alldeles i närheten och som de fortfarande i någon mån är på väg tillbaka till, om så bara genom sorgen över det som en gång gått förlorat. Och sorgen över allt som de fortsätter förlora: rättigheter, möjligheter, försörjning, bostäder, söner, döttrar, syskon, föräldrar, kärlekar, kroppsdelar, allt hopp om något bättre (om gud vill).
Det finns ingen individ i Gaza som inte varje dag påverkas in i märgen av staten Israels ockupation och av den underlåtenhetssynd som resten av världen begår i relation till den israeliska kolonialpolitiken.
Det verkar svårt att som västerlänning tycka om eller överhuvudtaget förstå en så eländig, otillgänglig och liksom dömd plats. Svårt att inte bara beklaga sorgen och vända ryggen. Det är ju det vi gör.
Just därför är Catrin Ormestads bok omistlig. Den skildrar Gaza med omsorg, kunskap och vetgirighet. Det är som om författarens ögon lyser; av sorg, ilska, indignation och kärlek. Människorna hon intervjuar placeras i detta ljus och en efter en blir de tydliga. Bröderna som fortsätter att samsas trots att den ene tillhör Fatah och den andre Hamas, fadern som säger att han är lycklig över att hans söner är martyrer, alla andra fäder och mödrar som bara sörjer, de unga som både längtar bort och vill vara kvar, barnen som hela tiden springer genom solskenet i boken.
Många av deras berättelser handlar om fattigdom, eller om död, nästan alla handlar om vanmakt, men de förblir i Ormestads händer så unika som de är för dem som lever dem – ett litet mirakel jag inte kan göra rättvisa här.
Mellan mötena med enskilda individer ömsom flätas, ömsom pressas, bakgrundsfakta och egna betraktelser in. Oftast är det berikande, men ibland blir förflyttningarna i tid och rum förvirrande, i alla fall för mig.
Samtidigt sympatiserar jag med bokens kamp mellan en akut närvaro i nuet och en vilja att förklara och visa på samband. Slitningarnas etiska dimensioner blir tydliga genom det sätt på vilket författaren väljer att visa fram inte bara de lidande andra utan också sig själv och sin egen svaghet och styrka. Hon berättar hur mycket lättare det är att gilla en verserad och amerikaniserad Fatah-befälhavare än en skäggig och ordknapp Hamas-ledare, hon tänker över hur lätt det är att utlova vänskapsrelationer när hon vet att den andre är instängd i Gaza och hon berättar om hur det är att vara kär i en israel som är tjugo år äldre, berömd och kvinnokarl.
Titelns kärlekshistoria utspelar sig nämligen inte bara mellan författaren och Gaza utan också mellan henne och Gideon Levy, en välkänd israelisk journalist och en av ockupationens skarpaste kritiker. Det är av kärlek till honom som Ormestad bosätter sig i Tel Aviv, och det är åtminstone delvis kärleken till honom som gör det helt nödvändigt för henne att hela tiden återvända till Gaza, även när läget är som mest spänt. Att leva med en israel i Israel är svårt nog för en journalist som regelbundet besökt och skrivit om Palestina alltsedan 1993. Att vara en av alla dem som stannar kvar i det goda livet sju mil bort i Tel Aviv medan Gaza slocknar/hungrar/brinner är otänkbart.
Det finns också en tredje kärlek i boken – långt mer omöjlig och obesvarad än de andra. Ormestad skriver om hur palestinierna i det konservativa, islamistiska Gaza var de första araber som hade normaliserade förbindelser med Israel. De arbetade där, tjänade pengar, lärde sig hebreiska, fick kollegor och vänner.
”De vet att det finns många olika sorters israeler, inte bara soldater, och de vet att deras bästa tid var när de båda folken levde tillsammans, i någon form av samexistens. / I qassamernas och islamisternas Gaza talar man om Israel med en längtan som är så stark att den liknar kärlek.”
Gaza. Palestinakonfliktens krossade hjärta.
