Lyft blicken!
Här växer det svenska språket. JENNY TUNEDAL om fem höjdpunkter ur vårens utgivningen av översatt poesi
Medan de stora och rika inte verkar anse sig ha råd, tid, kunskap eller intresse, fortsätter förlag som Ellerströms, Tranan och Rámus och några till att verka för att poesi ska vara mer än en nationalmarginal företeelse. En lyrikutgivning som sträcker sig bortom här-och-nu är betydelsefull av flera skäl.
Det är viktigt att lyfta blicken. För att göra litteraturen på svenska rikare, för att få kunskap. Men kanske framför allt för att språket pågår och behöver arbeta. Att översätta är ett sätt att få det svenska språket att inrymma andra platser, krig, landskap, läten, traditioner, uppror, förflyttningar och erfarenheter.
”Under Jeznojregimens värsta år stod jag sjutton månader i fängelseköer i Leningrad. En gång hände det att någon i kön ’kände igen’ mig. Då vaknade kvinnan som stod bakom mig upp ur den dvala som vi alla befann oss i – hon hade förstås aldrig hört mitt namn – och hennes blå läppar pressade fram en viskning (där talade vi alla viskande):
– Och detta, kan ni beskriva detta?
Jag sade:
– Det kan jag.
Då gled något som liknade ett leende över det som en gång varit hennes ansikte.”
I stället för förord ur Anna Achmatovas diktsvit Requiem från 1957 går att läsa som ett svar på varför-frågan som de fl esta författare måste ställa sig någon gång eller oupphörligen. Achmatova skrev för att hon kunde och måste ge språk och form åt konsekvenserna av det våldsamma politiska system hon genomlevde i Sovjetunionen under första hälften av nittonhundratalet.
De dikter av henne som i vår utkom i Barbara Lönnqvists urval och översättning beskriver ett arbete med överlevnad som omfattar också de döda. Att bevara de frånvarande närvarande hos sig, utan att dö av sorg.
Achmatovas man har blivit avrättad, hennes son sitter fängslad, vänner och kollegor går under i läger eller mördas. Men hon säger: ”Struntprat att jag lever sörjande, att jag förtärs av minnen”. Hon lever i stället skrivande; aktar sig för att förvirra sig ner i minnenas dunkel, och förblir intensivt öppen också för sorgens alla dimensioner. En av de starkaste dikterna skriver sig från den blödande första sorgen till den ödsliga och sen vidare till ”det bittraste – / när vi förstår att vårt förfl utna inte ryms / inom de gränser där vi lever nu”.
I Bo Holmgrens och Cecilia Perssons stora urvalsvolym med dikter av den syriske poeten Nizar Qabbani, som dog 1998, finns en annan sorg över ett förflutet som inte ryms inom de mycket konkreta gränser som upprättats i nuet.
Dikten Marginalanteckningar i katastrofens bok är skriven just efter den arabiska förlusten i sexdagarskriget. Här deklararerar poeten sin förändring ”från nostalgisk kärlekspoet / till diktare med orden som vapen”.
Qabbanis dikt jag slutar aldrig vara en man som älskar kvinnor, en Mr Loverman som dyrkar brösten, flätorna, kropparna, all den där honungen, men förespråkandet för, och kritiken av, en panarabisk Poeten är stolt över arabiska traditioner, men anklagar samtidigt sitt folk för haschdimmig losermentalitet och dess ledare för planlöst våld: ”de tvingar oss att dö / för att bevara systemet”.
Den romantiska nostalgin övergår till vrede över förlusten av land, makt, frihet och kärlek. Efter att hans fru dödats vid ett bombattentat mot den irakiska ambassaden i Beirut skriver Qabbani en liksom fortfarande hulkande dikt till hennes minne. Diktjaget förbannar den våldsamma arabvärld som tagit ifrån honom hans ”stolta giraff”, som borstade sitt hår likt en palm och log som en blomsteräng, medan hon kedjerökte cigaretter.
Här finns en vild, ensam förtvivlan som skär genom allt, inklusive det motstånd Qabbanis lyriska iscensättning av sig själv som vis man och älskare väcker i mig.
Federico García Lorcas diktsamling Poet i New York, som nu utkommer på svenska för tredje gången, är fortfarande ymnig på bilder och känslor, men inte lika mättsam som den tidigare varit, i muskeltolkning av Artur Lundkvist. Marika Gedin har tonat ner dikterna lite, gjort dem snyggare och lätttare, utan att för den skull förta känslan av hur New York översvämmar poetens medvetande.
Lorca skriver som om han kastar sig ut från en skyskrapa; hans blick är både klar och drabbad, av staden som system av begär och förbrukning.
"Denna blick var min men är det inte längre. / Denna blick som darrar naken av alkohol / och vinkar av otroliga båtar / bland kajernas havsanemoner. / Jag försvarar mig med denna blick / som bryter fram ur vågorna som gryningen räds.”
Det är både svårt och problematiskt enkelt att läsa förbi den exotisering och rasism som Lorca uttrycker gentemot svarta, judar, kineser. För mig står en selektiv, överseende lösning/läsning till buds.
Poet i New York, skriven 1929-30 är trots sitt enögda sätt att betrakta de andra, enorm poesi om en enorm stad, skriven från undersidan, hos ”de unga männen som darrar under direktörernas vita terror / kvinnorna som drunknat i mineralrika oljor / folkmassan av hammare, fiol eller moln / de måste ropa även om deras hjärnor krossas mot muren / de måste ropa galna av eld / de måste ropa galna av snö / de måste ropa med huvudet fullt av exkrementer / de måste ropa som alla nätter tillsammans”.
Medan Lorca förtvivlar över kapitalismen på Wall Street skrattar flamländaren Paul van Ostaijen åt den framväxande kommersialismen. Urvalsvolymen Music Hall, med dikter skrivna mellan 1915 och 1928 (då poeten dog, bara 32 år gammal), är ovanligt skojfrisk, präglad av typografisk och språklig lust. Här finns bland annat en dikt om symaskiner, Ode till Singer, som leker bitskt med reklamens språk på ett sätt som fick genomslag i Sverige först med Sonja Åkessons diktsamling Pris, utgiven 1968.
Bar är en iscensättning av ett barrum i en ockuperad stad, ett ordnat kaos där tyska soldater dricker sprit och flickor och bögar säljer sex, medan borgarfruar spyr:
”dans i ockuperad stad / halvvärld – kättja / dämpad belysning / lanternor upp och ner / lysande bar i mörker”. Utanför finns en mörkare gata, full av stulen klarhet.
Det som ser ut som lek med bokstäver är kanske rentav desperation: det enda sättet att säga det. Dikten måste ses med egna ögon för att upplevas.
Den nu levande poeten Anja Utlers dikter bör höras för att upplevas, sägs det, och Rámus ger också ut hennes diktsamling låga tillsammans med en CD där poeten läser och andas de tyska originaltexterna. Kanske är det min svaga tyska, men för mig växer Utlers dikter i tystnaden på boksidan. Deras visualitet får blicken att flacka på nya sätt varje gång, sprida ut sig över sidan för att sedan stanna i det täta, nära.
En rörelse som också är en del av diktens egen. Det är svårt att tänka medan man läser låga – Utler framkallar en andlös, glupsk läsart där man själv vill ta alla orden i munnen. Kanske handlar det om att få njuta av det underskönt uppspjälkade språket, kanske om en drift att läka det som söndrats:
”och ville det – / lyssna säga, hör på det då när / / jag gångrar, slinker som: slank de: tungar / sig – här, efter – ett: fram/ över – / högt: stegrar sig gommen”
Det ärrade fysiska landskap som texten skriver om, och skriver fram, är en våldsam, fascinerande plats. Att ” redan” få ta del av Utler, född 1973, och en av dagens mest spännande tyska poeter, är en ynnest.
Översättaren Linda Östergaards arbete tillhör de för vilka bara det norska ordet ”gendiktning” räcker: hon har diktat igen och igenom, och det är storslaget. Högt stegrar sig svenskan. Arbetet pågår och fortsätter – vårt språk blir allt större, elastiskare, utsträcktare; genomträngt av annanhet och likhet.
