DURAS- FEBER!
Teateruppsättningar, seminarier, romaner – det här är Marguerite Duras höst i Sverige. JENNY TUNEDAL ger sig hän
”Den person som uppenbarar sig i avgrunden gör inte anspråk på någon identitet. Hon gör bara anspråk på detta, att vara likadan. Likadan som den som skall svara henne. Likadan som alla andra. Det är ett osannolikt röjningsarbete som äger rum så snart man vågar tala, så fort man börjar.”
”Försök. Försök när ni är ensamma i ert rum, fria, utan att någon ser er, att anropa eller svara inför avgrunden. Att ge er hän åt svindeln, det ändlösa havet av anrop.” (Ur förordet till Fartyget Night)
Att skriva om Marguerite Duras författarskap är som att försöka svara, inte avgrunden, men någon ändlös ocean: Atlanten, Stilla havet, alla de sju haven. Skräckigt, futilt och futtigt.
Jag ger mig hän åt svindeln, driver omkring, gör ingenting, läser och läser, lossas. Läser Duras, som alltid. Tänker, fast det nog inte är sant, på att jag alltid är läsande-Duras. Det är ingen erfarenhet med början och slut. Tillståndet överskrider vida läsandets tid. Ett slags känsla av totalitet. Det är allt.
Det är omöjligt att tänka sig att lägga till någonting. Det är omöjligt att tänka sig att översätta känslan. Alla ord blir som ordet havet: vaga, stora, banala. Resten är bara ordhål, döda hundar på stränderna, monoton horisont.
Förgöra, säger hon.
På många fotografier liknar Marguerite Duras en sten, flinta, hård tät och flammande. Hon ser också ut som en risk, en myt, ett djärvt beslut, en fixeringsbild av mörkret, en stjärna, en ganska liten dam i leopardkappa och glasögon, ett geni, en fallande skönhet. ”Jag är den vilda och oväntade författaren”, skrev hon i sin sista bok.
Hon är alltid det nya svarta. I höst är det hennes tid, igen, Duras-vurm, på nytt: Romanen Abahn Sabana David gavs i oktober ut på svenska för första gången, i översättning av Katarina Frostenson, Judiska teatern spelar en dramatisering av samma text, ger ut två digra böcker och ordnar seminarier, romanerna Lol V. Steins hänförelse, Smärtan, Dödssjukdomen och Emily L kommer i nyutgåva, på Teater Galeasen har Hiroshima min älskade nyss haft premiär i en ny översättning och Cinemateket i Stockholm visar en mängd Duras-filmer.
”Det enda svaret på detta brott är att göra det till allas brott. Att dela det.” (Smärtan)
1900-talet som en enda lång natt av vit makt och våld. Nationalism, nazism, kolonialvälden, kommunistisk diktatur, rå kapitalism, människohandel, atombomber, förintelse, krig, krig, invasioner, krig.
Marguerite Duras var ett 1900-talsbarn. Hon föddes i Franska Indokina (nuvarande Vietnam) samma år som första världskriget bröt ut och bodde där fram till 1933. Under andra världskriget var hon aktiv i den franska motståndsrörelsen och hennes man internerades i koncentrationslägret Buchenwald. 1945 blev hon medlem i franska kommunistpartiet, men uteslöts efter fem år eftersom hon var alltför kritisk och frisinnad. Hon var en politisk tänkare och aktivist, inte minst litterärt, under hela sitt liv och tog bland annat ställning för Algeriets självständighet och fri abort i Frankrike.
Hennes verk är politiska på ett sätt som liknar Paul Celans, eller Samuel Becketts, eller Sarah Kanes eller Birgitta Trotzigs – författare som förmår tänka över människomörkrets yttersta konsekvenser, vars språk och form vidgas till att rymma mänsklighetens passionerade oförmåga och oändliga sorg. Författare som lyssnar till avgrunden. Politik som detta samband mellan allt som andas. Litteraturen som motspråk.
”Sorgen borde vara som en hel civilisation, döden som människan förorsakat måste vara närvarande i allas minnen.” (Yann Andréa Steiner)
Romanen Smärtan är Duras mest direkta vittnesbörd om andra världskriget. Huvuddelen av boken är baserad på en dagbok från våren 1945 som Duras hittade fyrtio år efter att hon skrev den. Ett dokument över en tid då”[d]agen, dagsljuset flödar över nazismens mysterium. April, i april sker det.” Jaget, Marguerite, väntar på sin man Robert L, som befinner sig, levande eller död, i koncentrationsläger. Varje dag går hon till Orsaycentralen för att arbeta för de fängslades och deporterades tidning Libres, som förhör återvändande fångar för att dokumentera nazisternas brott. Hon får veta alltmer om lägrets fasor, men ingen, ingen har sett hennes man. När Robert L till sist återvänder är han dödligt sjuk, utsvulten, oigenkännlig.
Ingen av makarna är sig själv på andra sidan dödslägret: överlevande, segrare tillintetgjorda av död och våld. Marguerite skriver: ”Jag somnar överallt. Jag vaknar skräckslagen, det är fasansfullt, varje gång tror jag att han har dött medan jag sovit. […] Min identitet är utflyttad. Jag är bara den som är rädd när hon vaknar.”
”Blanda ihop detta att dö med detta att leva. Blanda ihop sin kropp med hans, den okända. Blanda ihop det egna okända med allting okänt.” (Fartyget Night)
Erfarenheterna från kriget, och minnen från kolonierna, är det som Duras hänvisar till när hon försöker förklara sitt ständiga kretsande kring, och sin identifikation med ”Juden”, ”judarna”, ”judiska barn”, det judiska ödet. Hon säger: ”Den förvirring, det déjà vu som judarna är måste – för min del – ha börjat med barndomen i Asien, med karantänerna utanför byarna, pesten, koleran, eländet, de pestsmittades fördömda gator är de första koncentrationslägren jag såg.”
Duras skriver bok efter bok med judiska namn på sina karaktärer, hon skriver tre fiktiva brev (varav två även blir film) från den artonåriga judiska flickan ”Aurelia Steiner” som sett sin mor dö i lägret. I romanen Abahn Sabana David, som är lite mer än hundra smala sidor lång, skriver hon ordet ”Jude” femhundra gånger.
Författaren kallar sin nästan olidligt klaustrofobiska bok ”en politisk konstruktion”. Den skrevs 1970, som en reaktion på Sovjetunionens invasion av Tjeckoslovakien, men det förtryck som förkroppsligas i den frånvarande ledaren Gringo är en mix av nazism, stalinism och amerikansk imperialism.
Abahn Sabana David är sammanblandandets och dubbleringens bok – olika former av förtryck blandas samman, mänskliga röster, drag och namn går inte att skilja från varandra, sömn flyter ihop med vaka, ordet judar låter nästan som det nedsättande ordet hundar, benämningarna smälter ihop: ”Ihjälgasade hundar, säger Sabana långsamt, miljonhundar.”
Allt är fasansfullt och smittsamt: antisemitismen, liksom judeskapet. När romanen tar slut är det som om allt antisemitiskt som uttalats och lästs till sist kommer att gälla alla som talat och läst. Var och en är en främmande, vandrande, utstött.
”Insikten om att jag är den andres andre sätter inte bara en etisk gräns för jagets makt över den andre. Den ’märkliga symmetrin’ innebär även att jag inte kan ha full makt ens över mig själv.” (Carin Franzén, För en litteraturens etik)
Litteraturvetaren Carin Franzén, som skrivit åtskilligt om Duras, gav i september ut För en litteraturens etik, om Birgitta Trotzigs och Katarina Frostensons författarskap. I en vindlande diskussion om kopplingarna mellan litterär autonomi och etik citerar hon Jacques Derrida, som längtade efter ”en oetisk öppning av etiken”. En våldsam öppning.
Kanske är det ett sådant våldsamt öppnande Duras genomför, tänker jag, när hon i böcker som Abahn Sabana David iscensätter sin subversiva, skandalösa, hänsynslösa identifikation med ”det judiska ödet”.
Franzén skriver om hur Derrida efterlyste ett utvidgande av Emmanuel Levinas etiska credo om det oändliga ansvaret för den andre till något större och mer instabilt, som rymmer ”en märklig symmetri” – insikten om att: ”Även jag till min natur är den andres andre.” Det etiska ansvaret kompliceras och fördjupas när positionerna jag/du (mitt/ditt, vi/dom, och så vidare) inte längre är fixerade.
I Duras författarskap är en instabil, dubblerad eller förskjuten relation mellan ”jag” och ”den andre” eller ”det andra” ständigt närvarande, både som motiv och metod.
”Att skriva är inte att berätta historier. Det är motsatsen till att berätta historier. Det är att berätta allt på en gång. Det är att berätta en historia och frånvaron av denna historia. Det är att berätta en historia som tilldrar sig genom sin frånvaro.” (Vardagens ting)
Lol V. Steins hänförelse handlar om Lol, som nitton år gammal förlorar sin fästman till en annan kvinna, på balen i T. Beach. Förlusten leder henne in i ett stilla, diskret vansinne. Osalig vandrar hon bland tennisbanor och parkliknande trädgårdar, den milda, stumma husfrun med det perfekta hemmet, som alltid får mig att tänka på ett par rader ur Katarina Frostensons Korallen: ”Hon gjorde sig gränslöst öppen och slöts / och detta är rörelsen”.
Relationen mellan romanens huvudperson och dess berättare, Jacques Hold, är intrikat. Den blonda, sorgsna Lol är berättelsens egentliga subjekt, dess jag, men skrivs fram som ”en annan”, som objektet för berättarens förälskelse, förvirring, fascination, spekulationer och fabrikationer. Jacques Hold är filtret mellan läsaren och Lol. Han beskriver och tolkar henne och fyller ibland i hennes repliker med egna ord. Samtidigt faller berättaren ibland ut i något som känns som ett större rum, där han själv berättas av någon annan, något tredje.
Jacques Hold vill ha Lol V. Stein. Hon begär själva förlusten, och iscensätter den genom att på avstånd bevittna Holds sexmöten med sin älskarinna, Tatiana. Tatiana med det långa svarta håret var väninnan som stod vid Lols sida under den ödesdigra balen.
Det Hold inte förmår se är att han själv och Tatiana inte är likvärdiga objekt för Lols voyeurism. Hon betraktar inte bara Tatiana, utan återser henne. Kanske är det bandet till Tatiana som vittne och vän, ett slags ömsesidighet, som kan öppna det förflutna för Lol och göra smärtan möjlig.
”Att skriva. En tragisk sysselsättning, det vill säga: Den rör livets gång. Den faller sig naturlig för mig.” (Det är allt)
Duras litteratur är skrivandets skrift. Och Emily L, världens vackraste bok – som nu ska ges ut på nytt – är en roman om att skriva. Boken berättas av ett jag som är författare och som tillsammans med den hon älskar befinner sig i Quillebeuf, där Seine mynnar ut i Engelska kanalen. De två fördriver tiden med att iaktta ett engelsktalande par, ett slags spegelbilder av dem själva, kring vilka de väver historien om Emily L, hon som skrev och förlorade det hon skrivit i kärleken.
De berättar för varandra att mannen, kaptenen, har kastat hennes dikt i elden, eftersom den gjorde honom förtvivlad, fick honom att känna att han levde med en okänd kvinna. Den brända dikten handlade om ett särskilt tungt eftermiddagsljus om vintern, ett slags himmelsk plåga som inte lämnar spår utanpå, men gör skillnad inuti, där betydelserna är. Utanför Duras roman finns den att läsa som Emily Dickinsons dikt nr 258, ”There’s a certain Slant of light”.
I romanen skrivs dikten ur kvinnans sorg över en dödfödd dotter (något som Duras själv hade erfarit) efter en tid då: ”Hon hade velat dö. […] Hon hade skrikit obegripliga ord om natten.”
När dikten försvinner blir kvinnan återigen och för evigt en sörjande. Hon skriver aldrig mer, hon gråter bara över sin döda hund och sitt döda liv.
Den skrivande kvinnans subjekt blir till i rörelsen mellan det berättande jaget och den andra, alkoholiserade, sörjande kvinnan, på vilken hon projicerar en berövad poet eller sig själv. Mellan dem faller Dickinsons vita skugga in; en solitär, hon som valde ensamheten och den kompromisslösa troheten mot kärleken till skrivandet.
På sista sidan skriver Duras: ”Jag sade: Jag ville säga till er att det inte räckte med att skriva bra eller dåligt, att skriva vackra eller mycket vackra texter, att det inte längre räckte för att det skulle bli en bok att läsa i en personlig och inte en allmän iver.” Det som krävs är ett skrivande som är i överensstämmelse med det egna självet och med den stund man genomlever, en text som inte på något sätt är dämpad eller behärskad. En utslungad, nästan misshandlad text. En text som blir litteratur genom att överskrida litteraturen. En annan, olydigare text, verklig bortom sanning och lögn.
Jag tänker på Carin Franzéns ord om en litterär, estetisk autonomi som ”skapar ett rum där gränserna för det samhälleligt accepterbara eller igenkännbara kan utforskas […] en litteratur som söker ge artikulation åt det som inte ryms inom eller direkt låter sig översättas i en social praxis.”
Duras verk är ett sådant vidsträckt rum, utan väggar mot avgrunden eller fördämningar mot smärtan.
Om du går in där –
Akta dig för skönheten: ”Ytan var alltigenom illusorisk, ett kött utan hud, en öppen reva, ett sidentyg med glättad yta.”
Frukta inte smärtan: ”Det är undertryckandet av smärtan som kommer att göra henne galen. [… ] Det är glömska. Det är något som kan inträffa vid frost.”
Räds inte sanningen. ”Ordet kärlek finns.”
Böcker som citeras i texten
Fartyget Night, övers. Helena Eriksson och Jonas (J) Magnusson (Modernista, 2006)
(Original: Le Navire Night – Césarée – Les Mains négatives – Aurélia Steiner – Aurélia Steiner – Aurélia Steiner, 1979)
Vardagens ting, övers. Katarina Frostenson, (Interculture 1988)
(original: La vie matérielle 1987)
Det är allt, övers.
Kennet Klemets
(ellerströms 2000)
(original: C’est tout, 1995 och 1999)
Emily L, övers. Britt Arenander (Modernista 2007)
(original: Emily L 1987)
Smärtan, övers. Marie Werup (Modernista 2007)
(La Douleur, 1985)
Förgöra, säger hon, övers. Marie Silkeberg (Interculture 1987)
(Détruire, dit-elle 1969)
Lol V. Steins hänförelse, övers. Katarina Frostenson (Modernista 2007)
(Le ravissement de Lol V. Stein 1964)
Abahn Sabana David, övers. Katarina Frostenson (W&W 2007)
(Abahn Sabana David 1970)
Yann Andréa Steiner 1982 (citatet översatt av Lina Österman, hämtat ur MD, Judiska teaterns utgåva i samband med Hundarna i Prag)
Les Yeux Verts 1980, här i översättning av Katarina Frostenson ur Ord & Bild nr 4, 1985
Mer Duras, mer smärta
Judiska teaterns samtalsserie Den politiska Duras ägnas i dag lördag åt Smärtan och krigsdagböckerna. Franska och svenska gäster berättar om Marguerite Duras och andra världskriget, motståndsrörelsen, kommunismen. Som avslutning visas filmen Duras Filme, introducerad av Jean Mascolo. Programmet inleds kl. 13.00.
Samtalet om Smärtan fortsätter på måndag den 12 november då författarna och kritikerna Anna Hallberg och Gabriella Håkansson talar kring boken. Stefan Ingvarsson är värd och det hela äger rum i Modernistas lokaler på Kvarngatan 10 i Stockholm kl 19.00.
… mer hänförelse
Den 24–25 november är Judiska teaterns tema Duras och kolonialismen, det främmande, att skriva, kvinnan, filmen, teatern. Några av de svenska gästerna i panelen är Carin Franzén, Ebba Witt-Brattström och Mara Lee, från Frankrike deltar bland andra Michelle Porte. Nyutgåvan av Lol V. Steins hänförelse, i översättning av Katarina Frostenson, släpps i samband med evenemanget, som börjar 13.00 både lördag och söndag.
