Hon satte ord på världen
Jenny Tunedal om Inger Christensens poesi: En svindlande känsla av att läsa sanningen
"Det är alltsammans något jag lånat av världen” skriver Inger Christensen i den väldiga boken Det från 1969. Den lågmälda raden kommer för mig om och om igen när jag läser essäböckerna Del av labyrinten och Hemmelighedstilstanden, där Christensen omsorgsfullt formulerar och omformulerar en poetik som gäller både skrivande, läsande och levande. Som aldrig riktigt skiljer dessa tre från varandra. Det är denna utsaga hon hela tiden sysslar med, cirklar kring, genomlyser; vecklar ut till en väv av lyrisk möjlighet.
Att låna av världen kan hos Inger Christensen vara att i skrivandet använda sig av former som redan existerar: matematiska, alfabetiska, lyriska, musikaliska. Att låna av världen kan vara att som poet inte förverkliga sig själv för att få något att finnas, utan i stället ”avrealisera sig”, för att upptäcka att något redan finns:
Världen finns. Språket finns. Alfabetet och matematiken. Aprikosträden och ömsesidigheten finns. Allt står i förbindelse med allt.
Om och om igen beskriver hon det reciproka i förhållandet mellan individen och universum, mellan språket och världen. Att skriva poesi, överhuvudtaget att uttrycka sig, är att uttrycka världen, men minst lika mycket att vara den genom vilken världen – vädren, träden, tingen, krigen, substantiven, prepositionerna, planetens fjärilar – uttrycker sig.
I Hemmelighedstilstanden, den senare av de två böckerna, och den som mest uttryckligen handlar om att skriva lyrik står det:
”Jag låtsas, som om det är möjligt att träda tillbaka lite som person och liksom övervaka språket utifrån, som om jag själv aldrig hade använt det.
Jag låtsas alltså, som om språket och världen har sina egna förbindelser. Som om de enskilda orden utanför mig, har direkt beröring med de fenomen de hänvisar till. Så att det blir möjligt för världen att finna mening i sig själv. En mening, som är där på förhand.”
Denna allvarliga och avancerade låtsaslek, poetens extrema uppmärksamhet på språket, hennes kombination av koncentration och glömska, riktningen ut ur det egna och mot det gemensamma gör Christensens dikter olika alla andra. Det är verkligen som om de pulserar i ett slags språkligt blodomlopp som inte tillhör någon människa, utan alla.
Själv menar Christensen att ”Det er ord alt sammen” – dikter skapas uteslutande av ord som leder till andra ord som leder till mellanrum mellan ord. Orden är där, redan, poeten är bara den som skriver dem. Och i orden ligger poesins stora möjlighet, inte att säga sanningar, men att vara sann: eftersom den verklighet som orden oundvikligen drar med sig in i dikten är sann. Poesins mysterium, om det finns ett, handlar om det hemliga sätt på vilket verkligheten följer orden.
”Det är bara på ytan det betyder litteratur, i verkligheten betyder det också ansvar; också ett ansvar för att säga sanningen, som kan definieras som något i riktning mot att kalla tingen vid deras rätta namn.”
Inger Christensen kallade världen vid alla dess rätta namn. Inte minst Det ger en svindlande känsla av att faktiskt läsa sanningen, i all dess oläslighet; världen framkallas i alla sina rörelser, den äger en mening, som inte är livets, utan levandets: både delbar och universell.
Denna mörka och våldsamma januari är det som om Inger Christensens poetik mer än någonsin kommer att handla om ansvar. Ett radikalt och mångfacetterat ansvariggörande stirrar mig i ögonen från varje sida. Världen är en enda. Att avgränsa sin egen verklighet från resten av verkligheten är inte bara förljuget, utan faktiskt omöjligt, skriver hon. Och konstens, litteraturens, poesins särskilda möjlighet är att gestalta detta samband mellan allt som andas:
”Det är inte tal om någon frihet, utan om att utvidga sin tolkning av denna bundenhet till den andre, till den andra människan eller de andra människorna i världen. I sin yttersta konsekvens handlar det om ett udvidgande av ansvaret till något som liknar det absurda, nämligen att alla och envar, men personligt, bär ansvaret för den enskilda förbrytelsen, även om den är begången av en fullkomligt främmande och annan person.
Detta är varken praktik eller teori. Det är magi. Eller sagt med ett mindre belastat ord, det är stil.”
Så skrev Danmarks lyriklegend
SCENEN
transitiviteter
2
Det finns underligt anlagda skuggor anlagda av ord,
som inifrån mörkret ser ljuset som mörker,
som binder språkliga källor vid språkliga mord
och öser ur språkets underförstådda torka.
Det finns ord som ständigt föder en död paradox
för att dö i ständigt ofödda syner
som stjärnor som slutar som utbränt koks
eller en blixt som jämt blir träffad av blixten.
Det finns skuggor som uppstår längs ordens logiska mur
biologiska former som sprider sig genom att vittra
som avslöjar ett vanvett bakom språkets struktur:
utplånade trädgårdar bakom de växande stängslen.
Det är underligt: orden döljer en agitation,
en tillit till just den plats där de snubblar,
ett skred i det inre, en tyst mutation,
en sårad miljö där lidelsen plötsligt jublar.
ur Det (1969). Översättning: Marie Silkeberg
Här är alla hennes verk
Verklista Inger Christensen:
?Lys 1962
?Græs 1963
?Evighedsmaskinen (roman)1964
?Azorno (roman)1967
?Det 1969
?Intriganterne (dramatik)1972
?Det malede værelse: en fortælling fra Mantua (roman)1976
?Brev i april (ill: Johanne Foss)1979
?Alfabet 1981
?Del af labyrinten (essäer)1982
?Den store ukendte rejse (barnbok; ill: Vibe Vestergaard)1982
?En vinteraften i Ufa og andre spil (dramatik)1987
?Mikkel og hele menageriet (barnbok; ill: Lillian Brøgger)1990
?Sommerfugledalen: et requiem 1991
?Samlede digte 1999
?Hemmelighedstilstanden (essäer) 2000
På svenska:
?Alfabet och Brev i april (övers: Jan Östergren och Urban Andersson) 1986
?Ljus, gräs: dikter (övers. och urval: Jan Östergren; ill: Ingeborg Nilsson) 1993
?Fjärilsdalen: ett requiem (övers: Sven Christer Swahn) 1996
?Alfabet (övers: Sven Christer Swahn) 2000
?Det (övers: Marie Silkeberg) 2009, ej utkommen
