Titanic i villaidyllen
Jenny Tunedal ser könsrollerna gå under i nya storfilmen med di Caprio och Winslet
Kate Winslet är en blond skönhet med förtvivlan i blick. När hon rör sig genom den ljusa rymden i sitt förortshem går hon som på vassa skärvor. Mannen som krossat hennes drömmar är den pojkaktige familjeförsörjaren Leonardo DiCaprio, komplett med beskäftigt rörelsemönster och ilsket avsmalnande ögon.
I Sam Mendes nya film Revolutionary Road spelar de April och Frank Wheeler. Den smäktande kärleken från storfilmen Titanic har förbytts i ett äktenskap med två barn, vit villa och växande fientlighet. DiCaprios babbel står som en mur omkring Winslet, vars glasklara analyser av situationen förflyktigas likt röken från alla de där cigaretterna i hennes händer.
Paret Wheeler skapades av Richard Yates vars debutroman tillhör klassikerna inom amerikansk 1900-talsprosa. I förordet till den svenska översättning av Kerstin Gustafsson som Norstedts gav ut i höstas skriver Richard Ford om ”en sammanfattning av mänsklighetens hela bräcklighet och misslyckande”.
Jag vill vara lite mer specifik: romanen Revolutionary Road är en både ironisk och tragisk gestaltning av heterosexualitetens helvetiska matris. Visst är det här ett skärskådande av femtiotal, materialism och livslögner – men framför allt är det en berättelse om självupptagna män och desperata kvinnor. Om hon som vädjar: ”Förstår du inte? Du är det mest värdefulla och underbara i världen. Du är man” och han som tänker att han ”tagit befälet över universum därför att han var man, och därför att den underbara varelse som öppnade sig och rörde sig under honom, ömsint och stark, var kvinna.”
Frank är i högsta grad vad Valerie Solanas skulle kalla en Big Daddy: en förvirrad och osäker envåldshärskare som sätter bröd på bordet genom att tillbringa dagarna i ett trist kontorslandskap i city och kommer hem till familjen viss om att han förtjänar bättre. Daddys fru gör fint i dockhemmet och är så rar hon bara kan: irrar och tröstar, fluffar upp sin mans ego om kvällarna och slits hela tiden mellan besvikelse, skuld och det fåfänga hoppet om en ljusare framtid.
Runt makarna finns grannar och arbetskamrater, alla beskrivna med en fingertoppskänsla som omfattar både mänsklig ynkedom, språkliga nyanser och hårt nischade könsroller. Kvinnorna är osäkra, ivriga, kärlekstörstande och skvallriga. Männen är tillgjorda, fyrkantiga och oändligt egocentriska. Den enda person som verkar se klart på tillvaron är inskriven på sinnessjukhuset en bit bort från Revolutionary Road.
På Franks födelsedag presenterar April en drastisk plan: familjen Wheeler ska dra till Paris. Så ska makarna slippa förortstristessen och hyckleriet och hon själv rollen som försörjd fru. Det här blir inledningen till en utdragen tvedräkt mellan en osäker, oförmögen man och en vilt försökande kvinna. När April blir gravid kommer hennes kropp att bli själva slagfältet på vilket deras maktkamp ytterst utspelar sig.
April Wheeler har systrar i många olika fiktioner och verkligheter. När jag ser Kate Winslet spela henne tänker jag på Gena Rowlands Mabel i John Cassavetes underbara film En kvinna under inflytande, men än mer på Julianne Moores Mrs Dalloway i Timmarna.
Just så sammanhållen och vacker ända in i det bittra slutet är Winslet. Undergångskvinnor måste nästan alltid vara sådana på film.
Regissören Sam Mendes har inte lyckats skapa någon motsvarighet till den grymt genomskådande och humoristiska blick på människorna som gör Yates roman så oemotståndlig. Jag saknar en visuell skärpa som kan ersätta prosans stilistiska briljans. I stället döljs det frostiga tonfallet och den svarta humorn i bildernas honungsfärgade, släta nostalgi. Som storfilm är Revolutionary Road ett verk som framför allt återskapar och beklagar ett förflutet där kläderna var snygga, men människorna vilsna.
Boken, däremot, är fortfarande ett svidande slag i ansiktet på varje kvinna och man som, kanske med viss ironisk distans – just vi två är så klart inte konventionella – konstaterar att det är dags att njuta fördrinken på ännu en parmiddag.
