Jag väntar mig allt
Under 00-talet har sportkrönikörerna toppat formen. Jag fascineras av dem. Det här är en tribut, skriven i väntan på friidrotts-VM. Nu är de mesta av deras och mina förväntningar krossade. Men de var stora, vackra och högspända och de kommer att väckas på nytt. Om och om och om igen. Det är alltid VM i sport.
Sport är större än ord. Sport är livet, fast mer. Vinnare och förlorare. Frälsare och syndare. Kamp mot klockan, kamp mot alla andra, kamp för att bli bäst.
Jag älskar sport.
Nu är jag på plats i sporten. Jag har än en gång lämnat mitt hem, min familj, min säng.
Nu är jag i Osaka. Ensam. Förväntansfull, orolig, nervig.
Det regnar. Banorna blir plaskvåta. Glashala ligger de i väntan på Carros gudomliga fot, Kajsas hårda sula, kallurska språng.
Sju guld, tänker jag. Vi har rätt att vänta oss sju guld. Sverige kan vinna sju guld. Tio guld. Många guld. Guld. Det luktar guld. Svett. Hälsenor. Av guld. Spända som min väntan.
Jag är i sporten. Jag är rädd. Jag är lös. Ensam. Snabb och skicklig med tangenterna. Lös i språket. Blixtlik. Stor i orden men liten på arenan.
Orden kommer så stora mot mig. Så laddade. Jag sprängs. Nästan.
För jag älskar orden som jag älskar siffrorna, metrarna, centimetrarna, hundradelarna, tusendelarna. Och våra hjältars älskade fart och höjd och starka namn.
Mitt namn ska också flyga över världen. Mina ord. Hem till Sverige.
Vårt gemensamma, odopade rike.
Jag älskar Sverige. De svenska friska atleterna. Jag väntar mig allt av dem. Och av det svenska ödesmättade språket. Vårt språk. Det starka, laddade. Sjung en sång om svenska långa muskler och korta, spända till bristningsgränsen, meningar.
Nu är jag i ett annat land. Och samtidigt i alla länder. VM.
Jag är i Osaka. Ensam. Det här är mitt brev till er därhemma. Jag vet att ni är där. Väntande. Suktande. Längtande. Mina ord. Mina krönikor. Mina känslor, mitt blödande hjärta, min smärta. Jag dör om vi inte tar guld i Osaka. Jag gråter redan. Över Christian Olsson, till exempel.
Hans inställda språng. Hans svaghet. Besvikelsen. Hans och min.
Tänk, bara. På en sekund kan allt vara över. Tänk bara på nerver. Det är nu. Det gäller. Nu. De står där på plankan. Övertramp. De vill för mycket. Jag vill för mycket. Sporten vill för mycket. Sporten vill. Och jag. Jag är i språket. Jag är sporten i språket. Språket är sport.
