Elektrifierat
Jenny Tunedal sveps med i Friederike Mayröckers hejdlösa flöde
Som om våren exploderade med solsken och hög hastighet, jublande bubblor i hjärtat, förälskelse, vildsint, ett skarpt sprudlande språk rusar mot mig och säger att det älskar mig. Eufori är bästa ordet för att beskriva hur det känns att läsa Friederike Mayröckers Och jag ruskade en älskling. Mayröcker skrev den här prosaboken när hon var nästan åttio år, och kanske är det kraften från hennes enorma författarskap, det långa omåttligt skrivande livet, som pulserar genom mig när jag läser: ”jag står i ljusan låga”. Det här är språklig precision i ett hejdlöst flöde, alldeles livs levande. Syntax av det framrusande slaget – tänk dig att läsa ett elektrifierat vattenfall.
Samtidigt är det en vardagens text. Här finns ett jag som lever, läser, promenerar, äter, sörjer, skriver, minns under tiden augusti 2003 till maj 2004: ”och allt som var nalkas men är inte där längre och det är som om man samtidigt såg tingen i slow-och quick-motion”. Förkortningen ”EJ” är ständigt närvarande, som tecknet för Ernst Jandl, poeten som var Mayröckers älskade fram till sin död för tio år sedan. Hon tänker på saker han gjorde och sade (”det finns ingenting bortom texten”, till exempel), ser honom komma ”i ljusmössa”, pratar med honom, tillägnar, använder, gör honom levande. En väldigt vacker gammal kärlek.
Här är också många andra människor, levande och döda, författare, grannar och släktingar – och allra mest Gertrude Stein. Stein är jagets mångåriga samtalspartner, en gestalt på ett foto, någon att åka Ford med, att fantisera om, och den som tycks möjliggöra den här bokens språk. Det är roligt. Först skrev Gertrude Stein en bok med titeln How to Write och nu använder Mayröcker hennes texter som bruksanvisning: hur man bygger en hejdlös språkmaskin. Så skapas ett slags förnimmelsernas grammatik för det intima livet; all den pågående kärleken, sorgen, dödsskräcken, pionerna som doftar eller inte.
Trots att Friederike Mayröcker, född i Wien 1924, alltsedan 1960-talet betraktats som en av de allra största tyskspråkiga samtidsförfattarna, var det först på nollnolltalet hon introducerades på svenska. Först i litteraturtidskrifter och på poesifestivaler, sedan med urvalsvolymen Indianhår som Ellerströms förlag gav ut 2005. Översättaren Ulla Ekblad-Forsgren förtjänar all heder och ära i världen – och om vi hade en kulturpolitik värd namnet så klart också en anständig monetär ersättning – för sitt introduktionsarbete. Hennes översättningar har ett gehör och en dådkraft som tar andan ur mig. Det svenska språket är främmande i dessa texter: förryckt, förhäxat, förhöjt, Mayröckerskt, nytt och skinande. Här finns dristiga mellanspråkligheter som ”vexerad” eller ”schvittrade”, men mest är det gamla vanliga svenska ord som Ekblad-Forsgren får att spraka genom de långa, vindlande meningarna.
Moderniteten är en visualitet och i hög grad är det här en seendets bok; nästan allt som finns i texten har passerat genom, framkallats, i jagets blick. Och läsandet kommer att handla om att helt enkelt spärra upp ögonen, försöka släppa sargen och låta sig dras med. Man behöver inte vara rädd att förlora sig, eller intresset, i de grammatiska snårigheterna. Texten säger så mycket om vad den är och gör, visar hur den blir till och hur den kan läsas.
Allt är möjlighet och tillgång: ”man befinner sig ju i texten och kan göra allt med den alltså man kan röra sig i den och man älskar den, och man kan hoppa säck i den och man kan göra vad som helst i den och med den och man kan jubla i den och gråta i den, det var faktiskt det finaste som fanns att vara ett med den”.
Och jag ruskade en älskling är omskakande i sin generositet. Den tycks inte kräva något mer än ögonrörelser, uppmärksamhet. Det är som att se den bästa filmen om livet och språket. En bok att unna sig, en knivskarp snittblomma.
