Dödens arbetare
Ett vittnesmål från en av dem som tvingades delta i förintelsen. JENNY TUNEDAL har läst
Sonderkommando. Ett vittnesmål är Shlomo Venezias berättelse (i beundransvärd översättning av Lotta Riad) om andra världskriget och framför allt om Auschwitz-Birkenau. Han var en av fångarna i Sonderkommando, ett arbetslag som tvingades arbeta i förintandets praktik.
Våren 2006 berättade Venezia i en serie samtal med Béatrice Prasquier om:
Att hjälpa människor att klä av sig nakna i rummet utanför döden. Att se människor i ögonen innan de går in i gaskammaren, att möta sina släktingar där. Att lyfta på betonglocket så att tysken kan kasta in Zyklon B. Att dra ut kropparna. Att rengöra väggar och golv från blod, avföring, urin, spyor. Att klippa av de dödas hår. Att dra ut deras guldtänder. Att föra in kroppar i elden. Att krossa bäckenben och andra större ben som inte bränts sönder och blanda dem med askan. Att hålla i någon medan tysken skjuter och se till att blodet inte stänker upp. Att se kroppar brinna i gropar i marken. Att dra ut en gnyende tvåmånadersbaby som överlevt gasen vid sin döda mammas bröst och se tyskarna skjuta den.
Att vara där. Se med egna ögon, men också delta med egna händer, med sin egen kropp.
Långt senare, ett annat sekel. Att överleva och berätta. Att leva med, och dela med sig av, en berättelse helt utan ljus. Att göra en berättelse av det som inte har något ljus. Överlevandet och berättandet utgör det enda ljuset och det är svagt. Det sista Venezia säger är: ”Man lämnar egentligen aldrig krematoriet.”
Boken är ytterst läsvärd, kan jag verkligen skriva nu. Den är ”fasansfull” kan jag skriva, något om en ”avgrund” kanske eller ”nattsvart”. ”Intressant” kan jag skriva, och mena det, och när jag skriver det tänker jag på ett konstverk. Utställningen hette History will repeat itself, verket 80064. Artur Zmijevskis video visade en kort intervju med förintelseöverlevaren Jósef Tarnawa. Han berättar för konstnären sina minnen från Auschwitz och visar sin arm, med numret intatuerat. Zmijevski övertalar så den mycket tveksamme, liksom rädde, mannen att låta sig tatueras på nytt, eftersom numret börjat blekna. Betraktaren ser tatueringsnålen följa de gamla linjerna på nytt: 80064. Numret lyser åter svart och tydligt. Tarnawas kropp är om igen märkt, han är om igen offer. Liksom för konstens skull. Liksom för min skull.
Vad vet jag om vad det är att vara vittnets vittne. Offrets betraktare. Jag fastnar i ett videokonstverk och i min egen fasa inför Shlomo Venezias vittnesmål: betraktarens särskilt patetiska skuld, en självupptagen hopplöshet, brist som öppnar sig, som gräns. Jag kan inte riktigt säga någonting.
Jag kan inte riktigt skylla på nåt. Det har till exempel mycket lite med språket att göra. Sonderkommando är bortom alla ord, inte alls bortom alla ord. Han säger det ju. Shlomo Venezias berättelse börjar i det som inte går att tala om och han fortsätter sedan att berätta och berätta, så avklarnat, så läsbart.
Kanske är det därför språket finns. För att han ska kunna berätta. För vår skull.
I Från bok till bok skriver den fransk-judiske författaren Edmond Jabès (övers Maria Trotzig):
” – Hoppet finns på nästa sida. Stäng inte igen boken.
– Jag har bläddrat igenom alla sidor i boken utan att finna hoppet.
– Hoppet är kanske boken.”
Läs den.
