Gråzonerna är skärpa
JENNY TUNEDAL läser 21 kvinnliga polska poeter och ser en öppning
Ouppmärksamhet heter en av dikterna i Wis?awa Szymborskas nya diktsamling, Ett kolon. Hon skriver: ”Jag levde ett helt dygn och frågade inget, / och förvånades inte över något /… / Världen kan ha tett sig som en galen värld, / jag tog den bara för vanligt bruk. / / Inga hur eller varför, / eller vadan blev den sådan, / och vad ska den med alla rörliga detaljer?” Dikten är en vidräkning med det automatiserade, nollställda subjektet som inte längre ser sig omkring på den värld som i varje tyst litet ögonblick förändras.
Det viktiga är alltså inte att vara uppmärksammad, utan att vara uppmärksam. Så befriande 1900-talsaktigt. Så poetiskt, i bemärkelsen att det poetiska skrivandet ofta präglas av en förhöjd uppmärksamhet – på hur knoppar brister, solljus träffar fönsterrutan, kycklingens ben krossas på det löpande bandet, språket producerar verklighet.
Szymborskas egen poesi låter ofta uppmärksamheten glida lite, ut mot kanterna av det som sker, som när hon beskriver väderlekarna efter att vi dött eller den fruktansvärda stillheten innan dödsbudet når de sörjande. I dessa dikter är det titlarna – Dagen efter – utan oss respektive Trafikolycka – som varslar läsaren om det oerhörda just utanför fokus.
Ibland låter hon i stället blicken komma in liksom från sidan, vässas mot något i närheten av det som kanske är dess egentliga objekt. Här finns en dikt som betraktar diktatorn genom hans hund, en annan som förstår Darwin genom hans läsvanor.
Det är som om poeten hela tiden arbetar med att skapa en liten omväg. Dikten som sträckan mellan nu och sorg eller mellan här och krig – en förbindelse som också är ett avstånd, eller ett stycke tid, ett utrymme där läsaren får plats, hinner tänka.
Händelse diskuterar frågan om ansvar genom att tala om en händelse som ingen bär skuld till. Antilopen dödas av lejonet och det är ingens fel. Inte himlens, inte jordens, inte djurens, trädens och heller inte människans – ”observatören med kikaren för ögonen / är vid dylika tillfällen / Homo sapiens innocens.” Genom att peka ut den oskyldiga människan säger dikten någonting om varför jag älskar att se naturfilm på tv, men också om alla tillfällen då observatören inte kan sägas vara utan ansvar.
Nobelpristagaren Wis?awa Szymborska är en av hela 21 polska kvinnliga poeter som kommer ut i svensk översättning i vår. Antologin Jag i första och sista person, skapad av samma grupp skickliga översättare som stod bakom FiB:s Lyrikklubbs utgåva 17 polska poeter 2003 innehåller dikter av 20 författare födda mellan 1891 och 1984.
Boken är imponerande – ett pärlband av starka dikter, jag antecknar många namn som jag vill läsa mer av, som Marzanna Bogumi?a Kielar, Joanna Salamon, Julia Hartwig, Marta Podgórnik. Den opedagogiska frånvaron av kronologisk och alfabetisk ordning gör att läsandet präglas av lust snarare än pliktkänsla, antologin känns som en gåva; en öppning, inte ett objekt. Det är svårt att säga någonting om alla dessa röster, de är sina egna. Om de delar något är det kanske bara känslorna de väcker, i mig, nu. Först häpnad – över att svenska kan vara ett så glasklart språk. Sedan upprymdhet, av möjlighet, av språkets förmåga att äga rum och vara rum, där allting syns så tydligt utan att vara svart eller vitt.
Jag tror de, i likhet med Szymborska, säger att det går att ha mer än en mening och säga den, att det går att tvivla utan att tveka. Som Hartwig skriver:
”Jag tror på en mening En anhalt som söker kropp / klädd i ord och anspråkslös som dagligt tal / Allt inom mig törstar efter den stunden när formen / omsluter det formlösa där jag svävar / lider milt men oupphörligt av molande vaghet / upplösta känslor och tankar som håller mig kvar / i en utspädd rymd”
Poesi måste vara försöket att förstå, inte förståelsen.
