Den breda vänstern har blivit en menlös massa

Förödelse i Kiev efter att ryska styrkor bombat ett köpcentrum natten till måndagen.

NARVA. Sitter i ett trångt hotellrum och bläddrar i datorn. Har varit i Finland på gränsen till Ryssland. Nu befinner jag mig i Estland på gränsen till Ryssland.

Aldrig i min livstid har vår världsdel varit så nära ett storkrig som nu. Vart vi var på väg har varit uppenbart länge, sedan Ryssland annekterade Krim, skar ur Donetsk och Luhansk från Ukraina och inledde sin massiva desinformationskampanj.

Det borde ha varit uppenbart redan när Ryssland attackerade Georgien 2008. Men Georgien ligger ju så långt bort. Vi ägnade det kriget blott förstrött intresse.

Var det inte georgiernas fel?

Den ryska propagandamaskinen är formidabel på att så förvirring, tvivel, split.

 

Bläddrar i datorn och förundras över mitt hemland där så mycket vänts ut och in. Förr brukade det vara solidaritetsrörelser som drev regering och tröga maktapparater framför sig.

Maoister och liberaler drev på i solidaritetsarbetet med oppositionen när Polen var under kommunistisk militärdiktatur på 1980-talet.

Maoistiska SKP arrangerade den stora internationella tribunalen för Afghanistan 1981. Fast officiellt skedde det i Afghanistankommitténs namn.

Det var den breda vänstern som arbetade för solidaritet med vietnameserna när USA napalmbombade dem.

Och nu?

Vänstern gnyr. Högern gnyr.

 

Jimmie Åkesson kunde till sin skam inte välja mellan Biden och Putin. Han kan inte välja mellan en demokrat och en diktator som mördar oppositionella. Vore det lite krut i vänstern skulle den hitta på paroller som dem på 60-talet. Då skanderade solidaritetsrörelsen med Vietnam:

Palme och Geijer

Nixons lakejer!

Man kan hitta på något liknande om Jimmie Åkesson och någon av hans drabanter, Björn Söder till exempel:

Jimmie och Söder

Putins små bröder!

Men vänstern har också svårt att välja. Kanske beror det på att det är allvar nu. Kriget är nästgårds, inte i något avlägset land i Asien eller Afrika.

Då ropade vänstern:

USA ut ur Vietnam!

Ingen ropar:

Ryssland ut ur Ukraina!

Tegnérgatan i Stockholm i april 1967. Demonstrationer mot USA:s Vietnampolitik och Vietnamkriget.

30 vänsterpartister skriver i en debattartikel att USA och Ryssland “skickar in vapen på respektive sida”. Som om bägge är lika goda kålsupare. De kräver “fred”.

Vems fred? På vems villkor?

På Aftonbladets kultursida varnar Trita Parsi, vice ordförande i tankesmedjan Quincy Institute i Washington, för att sanktionerna kan få kriget att eskalera.

Ja, det är möjligt. Allt motstånd får konflikten att eskalera. Det lättaste vore om Ukraina kapitulerar. Då blir det fred. En stund. Tills Putin kräver något nytt.

Göran Greider undertecknade 2015 ett upprop som kritiserade Sveriges närmande till Nato. Inget fel i det. Uppropet innehöll emellertid den kuriösa formuleringen:

“Våld löser aldrig några problem.”

Göran Greider tycks ha övergett sin pacifistiska linje och stödjer nu med tungt hjärta att Sverige skickar pansarskott till Ukraina. I radion härom veckan varnade han dock för att höja försvarsanslagen till två procent av BNP.

“Det befästa fattighuset”, sa Greider.

På Erlanders och Palmes tid låg försvarsanslaget på tre procent av BNP. Var Sverige ett militaristiskt fattighus då?

 

Vänstern har blivit en menlös massa som alltid står på det godas sida. Det ytligt goda där man aldrig behöver göra svåra val. Fred. Mer bidrag. Fraser som sköld mot en otäck verklighet.

I januari körde fotografen Jerker Ivarsson och jag genom Mariupol. En stor, vacker europeisk stad vid havet.

Kommer kriget? Kommer kriget inte?

Nio veckor senare bläddrar jag i nyheterna: Den sönderbombade staden Mariupol vägrar ge upp.

Det ukrainska hjältemodet är redan världshistoria, det kommer att besjungas i generationer.

Tur att vi har en regering som visat handlingskraft. Saabs pansarskott är extremt effektiva och har stor betydelse om jag förstår den internationella rapporteringen rätt.

Följ ämnen
Ukraina