Journalistiken kan inte bli publik i gängkrigets realityshow
MARTIN SCHORI: De kriminella har trappat upp sitt informationskrig
Journalistiken har anklagats för att göra en slags våldsam dokusåpa av gängens härjningar. Ett nytt kapitel skrevs nog i söndags kväll, där en grupp män i Rawa Majids krets sände live på Instagram från en bil - i något som liknats vid en presskonferens.
20 000 såg det i direktsändning, än fler har sett delar av den på alla de konton som följer och skildrar gängkrigets huvudfigurer.
En del av de - av allt att döma mycket unga - tittarna svor sin trohet till de olika aktörerna, andra vädjade om att bli rekryterade.
En fullständigt bisarr händelse, så klart. Men ändå en naturligt utveckling, på något sätt.
Den senaste tiden har de kriminella trappat upp sitt informationskrig.
– Den här sändningen är ännu ett exempel på att gängen ägnar sig åt hybridkrigföring. Tidigare använde man sig av musikvideor, nu har man gått ett steg längre och gör ett slags nyhetssändning där man pumpar ut en massa uppgifter i syfte att påverka, säger polisen Jale Poljarevius till DN.
Och visst är det så.
”Räven är gripen”, skrev etablerade medier förra veckan. Inte alls, hävdade hans anhängare, och pekade på en tveksam ljudinspelning som bevis.
En annan gängtopp är död, skrev några på sociala medier-konton häromdagen. Sedan dök han plötsligt upp i nyss omnämnda livesändningen (för övrigt sänd från en rappares konto), livs levande. Flankerad av män med guldfärgade automatvapen uttryckte han hot mot åklagare och fienden, hånade brottsoffer och gav sin syn på hur media skildrat konflikten.
Känslan av att man är oantastlig är talande, det insinueras friskt om tidigare våldsdåd. Precis som när en stor rappare för några månader sedan inte speciellt subtilt i en låt hävdade att han var delaktig i mordet på en annan artist.
Den senaste tiden har gängkriminella också börjat höra av sig till våra reportrar och har synpunkter på fakta och vinklar. Vissa ställer upp på intervjuer.
Det här är ytterligare en ny spelplan som vi måste navigera i. Till en början var många redaktioner, inklusive Aftonbladet, något avvaktande till livesändningen och hur den skulle hanteras. Många ställde sig nog frågan: Vi ska berätta, det måste vara vår instinkt, men hur gör man det utan att bli en aktör?
Det är en helt rimlig frågeställning, som dock inte är ny. I princip alla som förser medier med information har en baktanke. Mycket av den rapportering som görs gynnar en part och missgynnar en annan. För oss som medier gäller det som vanligt att göra en bedömning:
Finns det ett allmänintresse? Finns det några pressetiska överväganden som hindrar oss från att berätta? Har vi belägg?
Om svaret bli ja, nej och ja – då ska vi publicera.
Så har vi i alla fall tänkt traditionellt. Kommer det tankesättet funka i det land där gängledare sänder direkt från bilen? Där gängkriminella inte längre är skuggfigurer bakom kulisserna, utan aktörer som strävar efter rampljuset?
Det återstår väl att se. Men att låta beröringsskräcken ta över lämnar det numera ganska stora fältet öppet för gängledarnas regissörer.