Inget har hänt på 141 år med kungen och svenskarna
SVEDALA-MALMÖ. Det konstigaste är att inget har hänt på 141 år.
Där står kungen och drottningen framför de små näpna barnen som viftar med flaggor. Där är blåsorkestern med sina käcka karlar i blå uniformer och vita kepsar. Där är de nervösa lokala potentaterna som ska strax ska hålla små välkomsttal som ingen hör, kanske inte ens kungen och drottningen.
Och över alltihop steker sommarsolen och alla är varma utom kungligheterna: de klarar hettan på rutin.
Här i Svedala ska kungen och drottningen åka Pågatåget till Malmö, en gest av välvilja mot den lokala järnvägen som jubilerar. Så firar både järnväg och kung år, järnvägslinjen 40 och kungen 50 på tronen.
Det är därför han är i Skåne. Varje län ska han och drottningen besöka, en lång resa i ett nådigt firande, och kungen – han verkar avspänd och rent glad även om han ständigt dröjer med att vinka medan Silvia vinkar och ler, vinkar och ler, och söker ögonkontakt med hög som låg.
När de står där på röda mattan har de Svedalas stationshus rakt framför sig och till höger har den röda tegelbyggnaden som en gång hyste Åbjörn Andersons Mekaniska Verkstad. Bokstäverna är kvar på fasaden liksom årtalet 1882.
Det var samma år som August Strindberg publicerade ”Det nya riket”, en underbar nidskrift om kungahus och societet, om den snattrande klassen och den offentliga lögnen.
Och boken börjar med att kungen inviger en järnväg.
Då var det Carl den XVI Gustafs anfader Oscar II.
Jag ser på årtalet på väggen och på kungen och det moderna tåget vars tunga dunk när det rullar förbi dränker kommunalrådets i Svedala ord. ”Lång tid... stad... landsbygd... vi bygger... hela Sverige...”
Det är kusligt. Har inget hänt på 141 år?
Strindberg skrev om ”tidningen Aftonbladet som då ännu hade något anseende kvar”, och att när Hans Majestät skulle inviga en stump järnväg skyndade sig Svenska Folket att infinna sig och Landshövdingen höll tal.
Denna dag, år 20 juni 2023, heter landshövdingen Anneli Hultén, en gammal socialdemokrat vilken är lika underdånig mot konungen som de alltid har varit, ty konungen är även för socialister en makt som står över den verkliga makten.
Och lika rörande tafatt som för 141 år sedan är dagens rojalistiska uppvaktning. Röda mattan i Svedala räckte inte till och man har skarvat en bit. Om man på 1800-talet talade om kung och fosterland dyrkar man i dag Astrid Lindgren och försvär sig till naturen som vi ändå håller på att döda. De näpna barnen sjunger Idas sommarvisa. På tåget står det ”Tillsammans för en hållbar framtid”.
När kungen och Silvia efter en kort resa (det skämtas friskt om att tåget gick i tid) anländer Malmö Central väntar ännu en blåsorkester och ännu en skock representanter för Svenska Folket som står bakom polisens plastband och viftar med flaggor och filmar med mobilerna.
När kungen och Silvia träder ut ur centralstationen är kortegen ännu inte på plats. Kungen ser förvirrad ut på det sätt bara kungen kan. Han och Silvia ställer sig vid gatan som om de väntade på bussen och de får sällskap av en ståtlig karl i ljusblå uniform från Strindbergs tid, och av landshövdingen Hultén och hennes make Sten Ljunggren som tituleras Herr landshövding.
Det ser ut som de väntar på bussen.
Men där kommer den hästdragna vagnen äntligen och kungen och Silvia kliver försiktigt upp och när hon tryggt sitter ner vinkar Silvia. Kungen ser ut som om han har ont i benen.
De åker en sväng på stan, inte för lång, inte för kort, högst 15 minuter får den ta och enligt noga utprovad väg. Hovet har haft folk i Malmö som provgått gatorna och mätt bredden så att landån bekvämt tar sig fram.
Så kommer den till Stortorget där Svenska Folket väntar. Hedersvakt i mörkblå uniformer och guldtränsar svettas på trappan till landshövdingens residens. Än en gång är kungen och drottningen ensamma, de kliver försiktigt ur vagnen och står en kort stund rådvilla tills landshövding med make skyndar fram. Nu ska det ses på Svenska Folkets amatörfotografier på en stor utställning på torget, sedan vankas lunch i residenset med lokala potentater, därefter ska skolungdomar sjunga, dansa och trumma från stora scenen.
Och kungen håller tal, han säger:
– Det är ett vackert land ni har, Herr Landshövding!
Nej, förlåt, det är så kungen sa i Nya riket för 141 år sedan. På torget i Malmö säger Carl XVI Gustaf:
– Fru landshövding... när drottningen och jag tittade ut genom tågfönstret slogs vi av hur vackert och storslaget det öppna landskapet är.
I 50 år har han nu varit kung. När han besteg tronen 1973 var Sverige ett litet stillastående land marinerat i uppkomlingens självgodhet och illa dolda osäkerhet. Svenska Folket var blygt och röstade vart tredje år på Socialdemokraterna.
Fortfarande är folket blygt även om det alltmer föredrar högerpopulister. Hurraropen var lågmälda och försagda, ingen sjöng med i Kungssången trots att texten gavs på storbildskärm och när festligheten avslutades med nationalsången hördes bara hemvärnets musikkår från Eslöv.
Inte ens de ungdomar som plötsligt vecklade ut en paroll som i versaler skrek ”KNEGARE HATAR KUNGEN” kunde bryta den jämngråa stämning som legat över landet sedan 1882. De revolutionära ungdomarnas rop ”vi hatar monarkin” var tyst och klenmodigt innan de föstes bort av vänliga poliser.
– Varmt tack och ha en bra dag, sa Carl XVI Gustaf och ännu en jubelfest var slut i konungariket Sverige.