Naturen är serverad
Petter Lindgren läser en aptitretande guide till ätliga växter – och minns Gösta Bohman
Uppdaterad 2017-08-18 | Publicerad 2017-08-17
Örtkännaren Lisen Sundgrens praktverk om ätliga prylar i naturen återkallar minnet av en låt så gammal att jag glömt att jag glömt den:
”Med en banan i varje hand klarar sig Bohman i varje land.”
Så går refrängen, och Bohman är identisk med Moderatledaren Gösta Bohman (1911–1997), den svenska punkens smädesobjekt nummer ett.
KSMB heter bandet, eller Kurt-Sunes med Berit om man ska vara petnoga, och låten återfinns som spår nummer tio på albumet Aktion från 1980 (MNW).
”Grenar kryllar av kokosnötter och marken är full av goda rötter”, fortsätter bandets båda sångare Steppan och Alonzo ironiskt, och vet förmodligen inte hur korrekt påståendet egentligen är. Med Sundgrens vägvisare i nypan skulle till och med en patenterad gubbstrutt som Gösta Bohman ha klarat sig minst en sommarmånad i naturen, enbart genom att leva på markens gröda.
Bohman skulle till exempel, och här ser jag honom tydligt framför mig, brunbränd, nästan naken, ha kunnat dra fram längs kusterna där så mycket nyttigt och kalciumrikt växer.
Ta bara saltarven, som kan ätas rå eller smörslungad, eller strandkålen: ”Smaken och konsistensen påminner om nötig, mild vitkål med en liten fin sälta.”
Eller han kunde ha rullat sig underbar och doftande i en backe full av härlig ramslök och som avrundning, för att inte offra de granna gaddarna på grund av skörbjugg, ha mosat i sig en näve havtornsbär med dito blad: ”Hela växten lär innehålla 190 substanser, och mängden C-vitamin överträffar alla frukter och bär i Norden.” Till detta lite hederligt kaffesurr, bryggt på cikoria och kardborre.
Om det inte var för det här med allemansrätten, men fuck den, för sådant skiter väl stötar som han i, kunde Bohman också ha nedlagt en fura, och då inte bara för att använda till bränsle eller snida vapen av. Tallen är i själva verket ett jätteavlångt apotek att plundra för den som har förstånd därtill, vilket Lisen Sundgren har:
”Tallbarren har använts mot slemhosta, luftrörskatarr, nedsatt blodcirkulation, reumatisk värk och förkylning. Kådan som tandkräm och till sårvård. Hela trädet har egenskaper som är antiinflammatoriska och antibakteriella. Av den antioxidantrika innerbarken kan man mala mjöl.”
Sedan kunde Bohman, om han funnit lust därtill, ha rasat som en vilde under nymånen och kring trädets glödande återstod, frisk som en nötkärna men hög som ett höghus på mjöd bryggd på unga tallskott, eller tallstrunt som det tydligen heter. Receptet återfinns på sidan 236 i boken, och förfarandet är så simpelt att jag nästan måste ränna i väg på stört för att köpa jäsrör och dunk. Kanske kunde man slänga i några enbär också, eller en kvist fläder?
Jag blir på det hela taget smått berusad bara av att ta del av de enorma möjligheter som den svenska naturen visar sig erbjuda, både för eget intag och eventuell export. Nog har jag ätit harsyra och annat vildvuxet förut, men inte gulmåra, ryssgubbe, marviol, lomme, ängsbräsma, älggräs, vresros, rödklöver, rallarros, kråkbär, myskmadra, groblad, knölklocka, kaveldun, glasört. Och då rymmer denna för en artikelförfattare tacksamma och vägvinnande uppräkning bara en bråkdel av de växter som Sundgren och hennes utmärkta illustratör Nadia Nörbom vidgår.
Verket, som förutom en drös recept också innehåller förklaringar rörande spännande grejer som ”tinktur”, ”infusion” och ”avkok”, lämpar sig också mer än väl för stugsittare av det naturblyga slaget. Dess omfattning men ändå överskådliga exposition inger i sig en behaglig känsla av trygghet och stabilitet, vilket inte är att förakta i en tid när såväl KSMB som Moderaterna skakas av interna stridigheter värdiga Sweet, och när världen i övrigt är så knäpp att man bara vill springa ut i skogen och ropa:
Kom tillbaka Bohman! Allt är förlåtet!
Men Bohman kommer förstås inte att svara eller komma tillbaka. Varför skulle han göra det? Allt vi hör är tallarna som susar, mil efter mil av skog, skog, skog.
