Hög fart räddar liv!
Uppdaterad 2012-12-20 | Publicerad 2012-08-07
Jeremy Clarkson: Ju fortare vi kör desto säkrare blir vi
Tvärtemot vad alla glädje-dödare vill att vi ska tro är det inte svårt att köra bil. Man kan till och med laga kläder samtidigt.
Jag skulle kunna låta forskare utföra medicinska experiment på dina barn. Jag skulle kunna ligga med din fru, bränna ner allt du håller kärt, förstöra dina semesterfotografier eller låta en häst pissa i ditt hår. Jag skulle kunna sabotera ditt liv på alla plan – men du skulle ändå kunna köra bil.
Det är lätt att köra bil. Blinda gamlingar kan köra, folk i avlägsna djungelbyar kan köra, idioter också. Alla.
Genom åren har jag kört allt möjligt i tv-fotografernas starka ljussken. Jag har säkert överträtt hastighetsbegränsningen någon gång (självklart bara på privata vägar!) och jag har definitivt kört bil när jag har varit ledsen, ilsken, sorgsen, skamsen – och allt annat man kan känna. Och jag har alltid kommit fram utan en enda skråma.
När du läser det här har jag antagligen redan visat på tv att det är fullt möjligt att köra bil samtidigt som man syr i en knapp i en skjorta. James har förhoppningsvis visat att man kan köra även om man har krupit ner i en sovsäck.
Så hur kommer det sig att vi lyssnar på folk med snipiga läppar som tvärsäkert påstår att det är omöjligt att prata i mobiltelefon när man kör? Det stämmer ju inte! Vi får också höra att det är farligt att köra och äta samtidigt. Det finns till och med en och annan som anser att folk som pratar med sina barn som sitter i baksätet ska ha livstids fängelse om de råkar orsaka en olycka. Det är nämligen på pricken samma sak att prata med barnen som att injicera stryknin i medtrafikanterna – döden är oundviklig.
Vi får höra att det enda sättet att vara en bra, säker och pålitlig förare är att ständigt koncentrera sig stenhårt på körningen. Att aldrig ägna minsta gnutta av uppmärksamhet åt radion, passagerarna eller det egna känslolivet. Skitprat från början till slut. Det finns studier som visar att man inte kan koncentrera sig på någonting längre än 20 minuter. Jag koncentrerade mig visserligen på Kristin Scott Thomas i två hela dagar, men jag håller ändå med. Hur fasen ska man kunna vara pigg, alert och redo när man marschar fram längs motorvägen i lätt trafik? Hur ska man kunna koncentrera sig på körningen när man bara har stuckit ut för att skaffa en liter mjölk? Eller när man är på väg hem efter en motig dag på jobbet?
Det kan man inte. Har man kört bil i ett år eller två och lärt sig hur systemet fungerar – varning för Peugeoter, utgå alltid från att bussen kommer att kasta sig in framför och så vidare – så sitter det i ryggmärgen, som andningen.
När Michael Schumacher var som bäst tyckte han att det var så lätt att köra att han snackade med sin manager över radion om att han ville lämna banan tidigt efter loppet, ifall managern ville vara snäll och se till att jetplanet var startklart – samtidigt som han satte varvrekord efter varvrekord! Det var bara om han ställdes inför hot eller möjligheter som han slutade tänka på om han skulle hinna hem till middagen och började ägna sig åt situationen på allvar.
Detta gav mig en idé…
Problemet är att även om vi kan köra mycket bra samtidigt som vi sysslar med annat är vi nog inte så beredda till handling som vi borde vara om en nödsituation uppstår. Kvinnan som nyligen stoppades när hon onanerade medan hon körde hävdar säkert att hon grejar att göra båda sakerna samtidigt. Men om hon hade fått punka, eller om en Peugeot hade sladdat in framför henne? Hon skulle nog ha blivit rätt omtumlad om hon i sina fantasier befann sig på en björnskinnsfäll tillsammans med Mr Darcy.
Numera argumenterar miljövänner och andra uppgivna människor för att fartgränserna ska sänkas, eftersom vi inte tänker på vad vi gör bakom ratten. Men jag tvivlar på att det är rätt metod. Tvingas man krypa i 30 km/tim har tankarna – och händerna! – en tendens att fara i väg i ännu högre grad. I mina ögon är det vettigast att införa minimihastigheter på kanske 280 km/tim. Om man färdas i den hastigheten är risken extremt liten att man börjar dagdrömma, jobba, ringa eller fantisera om Colin Firth i blöt t-shirt.
Det här kan man se inom racing, kanske mest tydligt i Monaco när Ayrton Senna försökte trycka till Alain Prost. När han körde på det yttersta av sin förmåga gick allt fint, men så fort teamet tog kontakt med honom och bad honom att sakta ner lite körde han rakt in i närmsta däcktrave.
Mycket längre ner på racingstegen, eller snarare nedanför stegen, hittar vi Richard Hammond som satt bakom ratten när vi försökte få en placering i brittiska 24-timmars på Silverstone för några år sedan. På en kort sträcka, som dragrace, är koncentrationen på topp hela loppet. Men under 24-timmars måste man tänka på att skona däcken lite och att hålla sig undan för snabbare bilar. Med ens börjar tankarna mala om olika saker, och vips sitter man i räcket.
Jag har fler bevis. Rent statistiskt är 50-sträckor farligast. Vanliga stadsgator, alltså. De 110-skyltade motorvägarna är säkrast. Det här gäller förresten inte bara bilar. Pendeltåg krockar jämt med en massa saker medan de förflyttar sig från station till station. Franska TGV-tåg och japanska höghastighetståg saktar aldrig någonsin in utan blåser på i 300 km/tim och mer än så.
Det är inte så konstigt. Om någon ber dig att stå blick stilla i ett fotbollsmål lyckas du, garanterat. Men om du ska upprepa bedriften på en bräda tvärs över Grand Canyon får du nog lov att tänka mycket noga och koncentrerat på vad du gör.
Miljövännerna och de uppgivna måste inse fakta: Ju snabbare man kör desto mer fokuserar man – vilket leder till att man kör säkrare.
Hastighet skärper helt enkelt sinnena. Hög fart skär rakt igenom den grå vardagen och håller oss klarvakna. Hög fart fungerar. Hög fart räddar liv. Vi borde ha mer hög fart i tillvaron, inte mindre.
Det är enkel matematik: Om vi ska bli bättre på att koncentrera oss måste vi få tillåtelse att köra betydligt snabbare.
© BBC Magazines Bearbetning: Ina Bergström/Top Gear Sverige
